Den smala vägen
En av de mest tänkvärda filmer jag sett, baserad på en av de mest tänkvärda romaner som jag läst, ”Slutet på historien” av katoliken Graham Greene, handlar om att acceptera den smala vägen, antar jag; att göra uppror mot viljan att göra livet enkelt och att slippa de svåra valen och de övermäktiga offren. (Jag, den mest bekväme man som jag känner, är förstås den rätte att inta en sådan heroisk pose.)Den kvinnliga protagonisten (glömt vad hon heter; spelas av amerikanskan Julianne Moore), lovar Gud, när hon finner sin utomäktenskapliga älskare (spelad av Ralph Fiennes) död, efter att en bomb levererad av Luftwaffe träffat deras kärleksnäste i centrala London, under kriget (Blitzen) - att aldrig mer träffa honom om Han gör honom levande igen.Hon ligger där på knä vid sängen, som de använder för sitt äktenskapsbrott, då Ralph Fiennes kommer stapplande uppför trappan bakom henne. Han lever! Tack Gud! Sen försöker hon hålla sitt löfte, utan att berätta om det för Ralph, som blir svartsjuk och börjar skugga henne, i tro att hon funnit en ny älskare. Han störtar in hos denne, och finner att den nya mannen i hennes liv är. . . en katolsk präst. Hoppsan!När jag läser Spectator-redaktören Stuart Reids radikala anti-abortartikel, så kommer jag att tänka på detta. Därför att han inte gör det lätt för en.
Ty Reid menar att en sänkning av övre abortgränsen från vecka 24 till vecka 20, som de brittiska konservativas nye ledare, Michael Howard, föreslagit, i stället för att äventyra aborträtten, gör den mer respektabel. Och han har en poäng.http://www.spectator.co.uk/article.php?table=§ion=&issue=2005-03-26&id=5886Jag har argumenterat mot aborter utifrån den smärta man tillfogar barnet. Men om det ges smärtlindring! Fast så enkelt är det inte. Vi har det hemska i att abort bestäms enbart utifrån huruvida barnet är önskat eller inte. Så att om du föds för tidigt, men är önskad, så kommer doktorerna att jobba skjortan av sig för att rädda dig, men om du inte är önskad, eller har Downs Syndrom, ja, då bör du se upp.Knepigt det där. Reid menar att för honom handlar det inte om huruvida du är tjugo veckor eller tjugo minuter. Vilket får mig att börja rota i den härva av tanketrådar som är abortfrågan, utan att jag känner mig säker på vad som är rätt eller inte.Jo, den språkliga korruptionen tycker jag definitivt är orätt. Tänk på hur man i debatten leker med orden. Ett önskat foster kallas barnet, men ett oönskat barn kallas fostret.Och den logiska korruptionen är orätt: att man utan att rodna kan tala om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp, när man inskränker den med en övre gräns, och när det kommer till rätten att inta narkotika?Reid argumenterar att om man bara lagstiftar om smärtlindring åt fostret/barnet, så faller argumentet om att abort är fel ur fostrets/barnets synvinkel bort. Men gör det? Abortmetoderna är så groteska, att ingen skulle acceptera att man utförde dem på djur, även om de på grund av bedövning inte kände något – eftersom de inkluderar dels saltsyra, dels styckning.
Eter lär ju göra folk helt medvetslösa och okänsliga för smärta.
Men går det att administrera på ett foster? Går det att mer än bara minska smärtan vid en abort?
