Min Gudfar är död

I det gamla Vilda västern var det brukligt att överlevande sa några ord om den döde.

Antar att det var likadant på Sicilien.

Den senare debila reflektionen med anledning av att K-G var min Gudfar, och att jag därför måste visa honom den respekt som ankommer på mig. Och tillkommer honom.

K-G var en svår man. Bara universums yttersta orsak vet hur han såg på sin omvärld, historien, livet. Han dog vid frukosten. Hjärtat slutade slå denna den 31 juli 2004. Därmed missade han sin 80-årsdag. (Han var född 1924, i september eller oktober.)

Med tanke på att jag inte träffat honom på fyrtioett år (vår släkt är inte överdrivet släktkär), så borde han vara evigt ung i mitt inre, som på den där 8-millimeters-filmen från Ängelholms havsbad där han barkroppad och i badbyxor (anständigtvis nog) spelar badminton med mig eller min bror. Han larvar sig och springer på sin sida av nätet med hög benföring.

Men tyvärr såg jag honom i Expressen, en helsida för några år sen, tillsammans med sin schäfer, tjock som tusan (KG, alltså, kanske schäfern också); det var angående ett av hans många don quijotska korståg. Den här gången mot kollegorna i den svenska läkarkåren. Andra "väderkvarnar" i hans livliga, paranoidiska fantasi var en hyresvärd, som han i andanom slaktade med en sabel, så att pappa fann djupa jack i hans bokhylla.

En återkommande "väderkvarn" att angripa var min far. C'est la vie.

Men nog om dessa ärelösa förvillelser. K-G hade bra sidor också. Han lyckades bli docent i medicin, samt se sig om i världen, åtminstone tjänstgöra i Libanon ("Judarna är ett herrefolk")
och i Saudi-Arabien, där han fängslades och sedan utvisades (oj, vad förvånande!).

Fläkt av Lawrence av Arabien. Enär denne var misstänkt homo, så kan man knappast beskylla K-G för att ha hyst slika böjelser. Han var, märkligt nog, kvinnotjusare av stora mått och likt Alan Clark kroniskt otrogen.

Olikt den senare förlovade han sig med sina älskarinnor. Fast han var gift. En sådan onkel och Gudfar är givetvis en källa till mången anekdot. Så tack för många skratt, på din bekostnad, käre förvirrade man!

Sent i livet hade han vernisage på sina tavlor. K-G var en skicklig tecknare. Jag har en tavla av mig som baby som han ritade. Jag är fruktansvärt söt på den bilden. Han var en hejare på att rita hästar och ryttare; förmodligen för att han älskade hästar och red tills han som pensionär ramlade av kusen och bröt ryggraden; han älskade också hundar, och före schäfern hade han taxar, som alla hette Max.

Han blev änkling för ca 30 år sen; och det tog honom hårt, skuldkänslor antar jag. Han fick väl en ny kvinna, Lisa vid namn, men det förhållandet tog väl slut för länge sen? Erinrar mig det bara nu. Minns inga detaljer.

När han inte tecknade och gav sig ut på ridderliga korståg, läste han Fantasy-böcker. Ibland mediterade han, vilket innebar att han mindes sin barndom och hur stark han varit.

Hur som helst, vi skall alla den vägen vandra, och livet är inte lätt för någon av oss!

P.S. Hans store idol var sydstatsgeneralen Stonewall Jackson. Det sa han åtminstone när jag var elva och fick låna en bok om denne av K-G. Nedan en dikt av Gustaf Fröding:


Don Quixotte

Vid allt mystiskt i naturen, varslar det om svåra tider; far han ännu kring och rider, han av Sorgliga Figuren!
Det var han och ingen annan, ty Mambrinos hjälm, den fina lödderskålen, såg jag skina kring den kala hjältepannan.
Och den stolta Rosinante såg jag styvt och spattigt dansa. På sin mula Sancho Panza såg jag hänga som en vante.
*
Ädle resenär från Spanien, är du icke trött att rida, har du icke nog fått lida av den eviga kampanjen?
Jag förstår din min, den varnar mig för skämtan med det höga, svaret lyser i ditt öga: ännu vifta väderkvarnar!
*
Ja, igenom tiden rider ännu riddarn av La Mancha, enligt min och mångas tanka är han med i dagens strider.
När mot obekanta faror förutseende vi blicka och mot väderkvarnar skicka våra unga tappra skaror,
stiger don Quixotte ur graven, och till vår och riddarns heder är det han, som striden leder, han som svänger fältherrstaven.




http://www.lysator.liu.se/runeberg/gfnyadik/27.html

Publik och kritik

Vad är bra? Hur vet man att något är det "objektivt" sett? Tänker ofta på den sorts mätare av popularitet som finns i det skämtsamma ordspråket: "En miljard flugor kan inte ha fel - ät skit!"

Är Liza Marklunds "Asyl" bra? Orkade läsa två tre rader, sen strejkade koncentrationen. Orkat läsa en sida knappt av en Hamilton-bok. Samma problem.

Sedan har vi alla de böcker som jag tycker är bra, och som många andra också gillar: Nick Hornbys böcker, Olof Lagercrantz böcker, Ulf Lundells böcker, Jan Myrdals böcker, Patricia Highsmiths böcker, etcetera, etcetera.

Så kommersiell framgång utesluter inte kvalitet. Men så har vi de obegripligt kritikerrosade böckerna: "Amsterdam" av Ian McEwan och "Den hemliga historien" av Donna Tart. Båda omöjliga att komma in i för mig.

Eller ta "På jakt efter den tid som flytt" av Marcel Proust (omständlig, pretto), eller "Odysseus" av James Joyce. De två fyrtornen i det moderna litterära landskapet. Böcker som man skall ha läst. Men med så mycket böcker och så lite tid, varför tvinga sig att läsa något som känns tungt och tråkigt?

Olof Lagercrantz i "Om konsten att läsa och skriva": "Går man till fackfolk rekommenderar de samtliga långsam, eftertänksam, klarvaken läsning. Läsaren uppmanas att samtala med författaren och kritiskt pröva hans text. Det enda undantag jag känner till står 1700-talsmannen Samuel Johnson för. Han säger sig aldrig ha läst en bok till slut och förstår inte hur kan vara så enfaldiga, att de anser sig behöva göra det. Men kanske skämtade han!"

Dionysisk (fast jag normalt tillber Ap-Ollon)

Det fanns en tid när min svenska identitet var starkare än nu och det var när Palme förrådde Sverige och vi anti-Palmeiter såg oss som onkel si eller så i den västerländska familjen. En distinkt, men klar medlem av nämnda familj eller släkt. Ja, jag kände en så stark samhörighet med de andra västdemokratierna då. Och ändå svensk, på något svårförklarligt sätt.

Det var lite Arvid Fredborg över Sverige då: SvD:s tysklandskorrespondent under andra världskriget, som initialt var småpro sitt verksamhetsfält, senare skrev den berömda antinazistiska "Bakom stålvallen". Och efter kriget, anti-bolsjevik i första hand, en varm USA-vän i kampen mot "Ivan". Han var så typisk för den sanna svenska borgerligheten. Men det var förvisso också giganten Sven Stolpe, den katolske konvertiten som aldrig närde någon sympati för de hedniska nazisterna. Vilka svenskar det fanns då!
Personer som vurmade för europeisk kultur, men ändå var lika svenska som "Lille Viggs äventyr på Julafton" (av Viktor Rydberg, smålänning som jag).

Det här var på atlantångarnas tid, elegansens, salongernas, smokingarnas, Evelyn Waugh, Björn von Rosen, före tv, när den senaste romanen av den eller den var allas samtalsämne, alla bildade människors vill säga; för barnen var det Pelle Svanlös, magister Knutsson, "det har kommit en båt med bananer", sommarorter längs den bohusländska, hallandänska och skånska västkusten med magiskt klingande namn: Marstrand, Tylösand, Mölle, Torekov, Båstad.

På den tiden - och den varade under hela kalla kriget till dess slut - så var Stockholm en annan stad. Mer fyrkantig, mer inrutad, dominerande gatubilden svensken i pälsmössa och på tv tråkiga svenska byråkrater som Ove Rainer. Kölden och snön ven om knutarna, och radion spelade Ted Ströms "Vintersaga". Och människor kurade ihop sig i de med erotiska vibbar laddade vårdcentralernas väntrum. Och man blev stelfrusen om fingrarna när man inte hittade vantarna och skulle skotta bort snön från bilen.

Och kvinnorna hade krusat hår, med färgslingor, Ulf Lundell sjöng "Öppna landskap", och Springsteen "Born in the USA", och man bodde i radhus, och barnen var små, och Ulf Adelsohn moderatledare. Och kvinnorna solade och badade topless på alla stränder så att man fick rosa fläckar på näthinnan, som inte gick bort förrän man läst ett tag i medhavd strandlitteratur. Ja, då fanns Sverige fortfarande.

Sen tunnades Sverige-känslan ut. Förknippar den processen intimt med dels feministernas USA-inspirerade attack på den svenska kulturen, dels det sanslösa fjäsket för andra kulturer.

Bara några vinpåverkade (dionysiska) tankar en mulen fredagseftermiddag i juli.

Dagens affirmation

För herrar: "Jag är en hunk."

För damer: "Jag är en babe."

http://home.hawaii.rr.com/snlcn/franken/stuart.html

Jesper Langballe

http://www.ft.dk/BAGGRUND/Biografier/Jesper_Langballe.htm

http://www.sd-kuriren.info/artiklar/artiklar02/06/02dk.shtml

d'Annunzio - poet, estet, ultra-nationalist

Var och letade i bokhyllorna på övervåningen, efter en bok med kåserier av Sven Stolpe, svensk lärdomsgigant & ikonoklast, men aldrig omfamnad av sitt fosterland p g a sin osvenska (medeltida), kontinentala katolicism (konvertit) och allmänna förfranskning.

Typiskt. Hittade en bok av honom (har in alles fyra, som jag kan visa upp), men den innehöll inte det eftersökta kåseriet om den italienske poeten, på sin tid (20-talet) världsberömd, med ett skandalöst eftermäle som ett slags förlöpare till fascismen (jfr. Ernst Jünger):

"D’Annunzio var ännu i sextioårsåldern en spänstig man med stor kraft i kritiska situationer. Hans enda lyte var, att högra axeln var något nedsjunken, detta dock icke beroende på något konstitutionellt fel utan på en dålig vana vid skrivbordet. Han var själv medveten om sina företräden och skrev en gång till puritanernas och de dygdigas fasa:
 'En väldresserad vinthund eller kapplöpningshäst, Ida Rubinsteins ben, en verklig arditos kropp, när han stiger upp ur Piave, mitt eget glänsande kraniums skapnad och linjer - se där de mest uttrycksfulla skönhetsformerna i världen!'
 Hans kropp lydde honom som ett fint instrument, och han brukade den icke bara till kärleksbrottningar. Han följde Byrons exempel och simmade de tre kilometerna från Venedig ut till sagoön - när man talade om för honom att Byron också simmade tillbaka, svarade han:
- Asch, då är det inte poesi längre, då blir det ju sport..."

Läs hela Stoples kåseri här!
http://www.geocities.com/traditionrevolution/annunzio.htm

Hur som helst, minnet av kåseriet kom till mig när jag marscherade barkroppad på skogs- och landsvägar på Erstavik, och insåg att min lönnfetma och brist på synliga muskler var oacceptabelt. Det finns ingen ursäkt för att se ut som jag, fast jag ser ganska okej ut - residualt, men minskande kvinnotycke. Såsom d'Annunzio vill jag bli i sextioårsåldern: "En väldresserad vinthund eller kapplöpningshäst, Ida Rubinsteins ben, en verklig arditos kropp, när han stiger upp ur Piave, mitt eget glänsande kraniums skapnad och linjer - se där de mest uttrycksfulla skönhetsformerna i världen!"

Beach 2005, here I come!


 

Holocaustindustrin

Hej igen!Har varit inne i stan. Parkade på skuggiga sidan av M. Samuelsgatan. Samtliga fönster mycket nedvevade, så att Tyra och Ture skulle kunna andas.

Svepte in som en tromb på Akademibokhandeln med (detta är bara för modemedvetna AC) presentkort i vänster benficka på mina upprullade, roströda shorts - överkroppen sedesamt täckt av en blå v-ringad kortärmad tröja från Ölmässan för ett par år sen.

O himmelrike! Poptidningar, Tintinböcker, encyklopedier över kriminalhistorien av Colin "The Outsider" Wilon (läskigt foto på frilagd hjärna), flämt, flämt, jaga vidare, jaga vidare, leta Mussolinibiografi, men eg., Musse var en fucking tråkmåns, så jag letar vidare, och vidare.

Nåt kontroversiellt, revisionistiskt, icke-salongsfähigt, var? Var?

Slutligen promenar moi ut med Samuel Huntingtons invandringskritiska, nationalistiska "Who are we?", 279 riksdaler; plus "The Holocaust Industry", en bok om exploatering av judiskt lidande av stora judiska intresseorganisationer, en bok som tydligen inte fallit - surprise! - Judisk Krönika på läppen. (Och därmed, förlåt Aabo, inte heller Ahlmark. Fördomsfullt? Ja, jag vet, men det man vet, utan att veta, vet man ;-))

http://www.judiskkronika.se/ledare_52002.htm

ML: du måste efterfråga boken på svenska!!!!  Alltså: "Holocaust-industrin" av Norman G. Finkelstein.

Köpte oxå rockatidningen "Mojo". Bl a för artikel om när Robert Zimmermann (är han oxå?), alias Bob Dylan, fann Gud på turné 1978.

hej svejs, om man säger. . .

Stay thin

 

 

En god predikan

En bra film är som en god predikan, brukar jag säga. Den får en att må bra, och vilja att bli bättre.

"Open Range" med Kevin Costner och Robert Duvall (släkt med Robert E. Lee), är en bra film. Nu skall jag smälta den.
http://video.movies.go.com/openrange/index.html

Letade nyss på "historical accurate clothes old west" och fick denna träff, som inte verkar ha mycket med ämnet att göra. Men musikslingan är klämmig: http://people.zeelandnet.nl/azrrg/ 
Här något lite mer bisarrt: en brittisk pro-konfedererad hemsida, som lirar "Dixie":
http://britain.csa-e.net/

Allt detta fann jag via denna länk:
http://www.aowc.org/

Om att förlänga tiden

Ber Gud att förlänga tiden, så att jag får njuta längre av den underbara ålder mitt barnbarn André är i: fyraårsåldern.

Men det kommer än en bättre tid, minns jag, och tänker på den mellan fem och nio. Sagobokstiden. Och de ensamma lekarnas då man förlorar sig i sin fantasi.

Den där bönen jag inledningsvis nämnde minner mig om Ernst Jüngers bok om droger, "Psykonauterna":

“Det vågspel vi inlåter oss på, när vi använder droger, består i att vi rubbar på en av tillvarons grundpelare, nämligen tiden. Förvisso på olika sätt: Beroende på om vi bedövar eller stimulerar oss, förlänger eller komprimerar vi tiden. Detta hänger i sin tur ihop med vårt rumsliga beteende: å ena sidan en strävan att stegra aktiviteten, å den andra den magiska världens stela orörlighet.”
“Om vi jämför tiden med en flod, vilket man gjort i alla tider, så tycker den som intagit stimulantia att den blir smalare, flyter fortare, forsar fram i virvlar och kaskader. Tankar, mimik och gester rättar sig därefter, den som är berusad på detta sätt tänker och handlar snabbare och impulsivare än den som är nykter, och han är också mer oberäknelig.”
“Under påverkan av narkotiska medel däremot går tiden saktare. Floden flyter lugnare; stränderna träder i bakgrunden. Då bedövningarna börja verka, flyter medvetandet omkring som i en båt på en sjö, vars gränser inte längre går att skönja. Tiden förlorar sina stränder, den blir till hav.”
“Det leder till de ändlösa opiumdrömmar som de Quincey beskriver. Han tycker sig ‘ha varit begravd under årtusenden inuti eviga pyramider’. I ‘Suspiria de Profundis’, en essay-samling som utkom ett kvartssekel efter ‘En engelsk opieätares bekännelser’, gör han en återblick på denna oerhörda utvidgning av tiden och säger att inte en astronomisk måttstock skulle räcka till att beskriva den …”

http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/utskrift/0,3258,59003,00.html

Varje dag

Tänk att vakna varje dag med ett jubel! Hör André rusa runt på övervåningen tjoande. När slutar man med det? När man börjar skolan?

Husbocken

Nästan en hel solig söndag, vilket måste ses som rekord denna sommar. Efter obligatorisk promiss, altanen med barn och barnbarn: André finner under hammocken en vacker insekt, som ser levande ut, men är stel som en pinne. Det är dock inte en vandrande sådan, utan jag lyfter försikt upp den, hämtar naturböcker för identifiering. Något skallbaggsaktigt är det, men vad?

Enligt böckerna en "husbock". Hey. . .

Sen droppar vi Nivea på varandra. Lustigt att det känns så kallt.
Efter en stund försjunken i bok, medan André leker med bilar och pratar för sig själv. Han ser verkligen ut som en korsning mellan Christopher Robin och Lillebror i "Karlsson på taket".

Min psykologiska profil

"The Roaring Silence", "The Sound of Silence", tystnadens musik. . .
Bestämmer mig för att lyssna på den "musik" som finns, när jag inte spelar musik. (Vvvoh, djupt!)

Vilsamt, "soft".

                                                                         *********

"Så kan det gå"
Omkvädet i Kurt Vonneguts. . .

Cat Stevens genialisk på "Tea for the Tillerman". Melodierna, texterna, sagobokänslan, hippie-
tid runt 1970. Samma känsla for genom medvetandet när jag tittade på silversmide i ett svart tält på medeltida Skoklosterspelen.

Sen blev han räddad mirakulöst när han simmade i Stilla havet och höll på att drunkna, därefter muslim som försvarade dödsdomen mot Salman Rushdie.

Så kan det gå. . .

                                                                               *********

Ser engelsk deckare om psykolog och kvinnlig polischef. Stereotypt förhållande. ("Nej, Sally, kvinnor och män kan inte umgås utan att bli betuttade. . .") Seriemördande kvinna (inte stereotypt, men stereotypt anti-stereotypt i tv-deckare); hon (polischefen) dock väldigt bra, trovärdig, ett med rollen, blond, ca 40, snygga ben, etc. Även Richards fru i "Kalla fötter" (charmig engelsk komediserie).

Psykologen gör profiler av seriemördare: anala teorier, sträng uppfostran, överdrivet ordningsam. . .

Jag funderar på vilken profil han skulle göra på mig: "slarvig, barnslig, disträ på gränsen till alzheimer, noll koll på nycklar och körkort, dock snäll, ordhållig, omtänksam, tålmodig. 
Den sortens stoff politiska fanatiker skapas av?"

Hm.

                                                                  

Jamiroquai sparkar röv!!!

Har fått en ny idol. Välkommen till Panteon, Jamiroquai! TV2 igår post-grillkött och vin på altanen, till kaffet en snubbe som likt Gene Kelly dansade i regnet, eller snarare åkte kana på knäna på nedregnade scengolvet - noll divalater! Samma vita brallor och svarta pikétröja och indianfjädertjofräs i plast genom hela showen. Publikens kärlek gick inte att ta miste på, inte heller de svarta körsångerskornas, och - bäst av allt! - Jamiroquai skämtar med sin ungdomliga 25-30-åriga
bobos-in-paradise-publik där på scenen en regnig sommarkväll i Milano 2002.

Kärleken eller glädjen eller vad det lyser ur ögonen, stegen han tar visar på en distans till sig själv som verkar ljusår från Las Vegas! Tack Gud för sådana som han, och Gyllene Tider - artister som får oss att glömma vardagen, ja, transcendera!

http://www.jamiroquai.co.uk/flash.htm

Generande ärlighet

Ser "Iris" om Iris Murdoch. Ögonen svider, tårarna nästan rinner under hela föreställningen.
Hennes man är lite för god. Jag är god, försöker inte vara det, bara undvika att vara ond. Men han är så endimensionellt god, att man undrar - är det sant?

Nu 55. Och en dag. För första gången i mitt liv känner jag mig gammal - eller åtminstone o-ung.

Charmen med Alan Clark är att han oförblommerat noterar minskning av blickar. Varför skämmas för att söka bekräftelse på sitt värde mätt i antal blickar per dag? Men visst sker det spöklikt snabbt. Förändringen. Får en att undra om det inte snarare beror på minskat självförtroende än på fysiskt förfall?

Berättade för min fru om dröm förliden natt: jag slickade en okänd kvinna, men när vi skulle
pöka var min lem för kort. Och då ville hon inte. Vad betyder en sådan dröm? 
http://www.nojesguiden.se/film/article.asp?aID=7005&txt=iris

Ron Sexsmith och Lovin' Spoonful

07.10 den 23 juli 1949 föddes Viktväktaren.  Idag har han alltså "begått" sin femtiofemte födelsedag. Igår var han på medeltida Skoklosterspel (rekommenderas) med barnbarnet André, och idag på Junibacken med högst densamme.

Vid båda tillfällen lyste, för att tala med Franciskus av Assis, "Syster Sol". Denna den regnigaste och kallaste sommar, som Åke (60 plus), Viktväktarens snälle granne och middagsgäst på altanen nyss kunde minnas.

Parkade efter mycket snurrande och letande intill ena kortväggen på Nordiska museet; min höggravida dotter och André, hade gått i förväg. Efter en timme på Junibacken, gick vi och just när jag såg min älskade silvergrå Hyndai Getz igen stod en p-vaktsbil framför den. Jag log självironiskt, och det verkade som tjejen i bilen bevekades, när jag småskrattande sprang sista biten och hoppade in i "Hyndan", ty hon började lappa de andra bilarna.

Saved by the bell! ;-)

P g a att halvsega men ändå intressanta, irländska "Intermission" med Colin Farrell, hade Ron Sexsmith med på soundtracket, stannade jag till på Malmtorgsgatan, lämnade barnbarn och barn i bilen, kutade ner på Sergel, där ett rockband spelade punk, in på Mega, där jag sett en read cd med Ron Sexsmith den 21 juni. Köpte den plus en best-of med gamla fina Lovin' Spoonful för sammanlagt 178 kr.

Fick presentkort på böcker för 300 kr. av dotter.

Telefonen ringde från Globen, där man sjöng "ja, må han leva": Jonas, Mats, Anna och Monica som skulle se "Gyllene Tider". De kommer i morgon.

http://www.ronsexsmith.com/

http://www.lovinspoonful.com/index.shtml

Köttindustrins förlorade heder

Asen som roar sig med att plåga kycklingar på ett slakteri, i West Virginia

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,507569,00.html 

är inte unika, om vi får tro Joe Sobran:
  
http://www.sobran.com/columns/2002/021001.shtml

Beträffande undermänniskorna på det där slakteriet, så är de olämpliga som föräldrar och bör få välja mellan livstids internering eller sterilisering, efter avtjänat straff. De bör också förbjudas att ha djur.

Fast det djurplågeri Sobran berättar om, via massproduktionen av kött, beror inte på sadism utan blind egoism.

Någon som minns ett reportage innehållande en smygfilmad sekvens från ett svensk slakteri, som visades i tv för ett par år sen, och som visade grisar som hängde upp och ner på krokar, och som vaknade ur sin bedövning utan att personalen ingrep, utan istället släppte ner dem levande till skållning och styckning etcetera?

Antagligen kan en förklaring vara själva miljön, som Sobran menar är demoraliserande.

Men vem bryr sig om djurens bästa, om det handlar om billigt kött?

Bör man förresten äta räkor och kokta kräftor? Ja, var drar man gränsen?

Motståndaren - en film

Sett "Motståndaren" om Jean-Claude Romand, som mördade sin fru, sina barn och sina föräldrar, hellre än att möta deras blickar när sanningen om det bedrägeri han utsatt dem för avslöjades.

Varför skall alltid den sortens mördare döda sina barn? Har de inte rätt att leva för sin egen skull?

Upprörd kollar jag på Internet om fallet. Orolig för att den patetiske mannen frisläppts av
en av vår tids typiska, pro-kriminella domstolar. Tack och lov finner jag uppgiften i The Guardian, att Romand fick livstid, och tidigast kan friges 2015, då han fyller 61.

Efter morden på sina föräldrar, sina barn och sin fru försökte han ta sitt liv men misslyckades.
Det får mig att undra varför han inte försökt igen, om det var allvarligt menat första gången.

Här hans ord till domstolen:

I understand that my words and even my still being alive make the scandal of my actions worse. I wished to take upon myself both judgment and punishment, and I believe that this is the last time I will be able to speak to those who suffer because of me. I know that my words are pathetically inadequate, but I must speak. I must tell them their anguish is with me day and night. I know they refuse to forgive me, but in memory of Florence I want to ask their forgiveness. It will perhaps come to me only after my death. I want to tell FlorenceÍs mother and brothers that her father died as a result of his fall. I don't ask them to believe me, because I have no proof, but I say it before Florence and before God because I know that an unconfessed crime will not be forgiven. I ask them all to forgive me.
"Now it is to you, my Flo, to you, my Caro, my Titou, my Papa, my Mama, that I would like to speak. You are here in my heart and it is this invisible presence that gives me the strength to speak to you. You know everything, and if anyone can forgive me, it is you. I ask your forgiveness. Forgiveness for having destroyed your lives, forgiveness for having never told the truth. And yet, my Flo, I am sure that with your intelligence, your goodness, your mercy, you could have found it in your heart to pardon me. Forgive me for not having been able to bear the thought of causing you pain. I knew that I couldn't live without you, but I am still alive today and I promise you I will try to live as long as God wishes me to, unless those who suffer because of me ask me to die to relieve their torment. I know that you will help me to find the path of truth, of life. There was a great, great deal of love between us. I will still love you in truth. I ask forgiveness of those who can forgive. I ask forgiveness as well of those who can never forgive. Thank you, Your Honour."

After five hours of deliberation, Jean-Claude Romand was condemned to life imprisonment, with no possibility of parole for 22 years. If all goes well, he will be released in 2015, when he is 61."
http://books.guardian.co.uk/extracts/story/0,6761,421548,00.html

Jag vet att man enligt religionerna aldrig skall önska livet ens ur en mördare, att katolska kyrkan motsätter sig dödsstraffet av det skälet, att även en mördare skall ha så många chanser som möjligt att sluta fred med Gud och undgå evig fördömelse, och att det i Bibeln står uttryckligt, att hämnden är Herrens, och att det inte ankommer på människor att utkräva den, ty vi är alla syndare, att ingen är bättre eller sämre i Guds ögon.

Bäst just nu

1) "Loaded", cd, Velvet Underground -passar en mulen sommardag.

2)  "The Very Best  with Elvis Costello & The Attractions" - texterna!

3) "Morden i Midsomer" (sommartradition i tv med glimten i ögat - minst tre mord per avsnitt)

Attentatet mot Hitler den 20 juli 1944

Idag är det exakt sextio år sen det misslyckade attentatet mot Hitler.
 
Per Landin skriver i DN att attentatsmännen var högerfolk och nationalister! Hotet mot Hitler-regimen kom alltså från höger. Icke från vänster som de gamla 68:orna vill ha det till, när de skriver om historien. Till och med syskonen Scholl började som Hitler-beundrare, för att sedan via "Vita Rosen" bli ett hot mot den regim som de ansåg förrått fosterlandet.
 
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=289274&previousRenderType=1
 
http://www.sfi.se/sfi/smpage.fwx?page=2700&FILMHANDLEDNINGAR=4171 
 
Excerpt ur Alan Clarks dagbok den 20 juli 1989:

"Today we are driving to the Wolfschanze. Stauffenberg's bomb exploded, forty-four years ago, just after two o'clock. I hope we get there in time. No one will know what is going through my mind -- except possibly Glyn. And he will know only half."

 

Fett - men näringsrikt

http://www.vdare.com/sailer/feminism.htm
 
Artikeln på länken fick mig att tänka på ett av mina gamla manus, ur vilket här följer en kort avskrift (som i sin tur är en avskrift ur "Superhjärnornas kamp" av Gunnar Adler-Karlsson): 

"En anti-feministisk tanke. . . innebär t ex att det grundläggande biologiska skälet till att kvinnorna har gått ut på arbetsmarknaden inte alls är några ekonomiska behov, eller kvinnornas önskan att 'förverkliga sig själva'. Nej, den djupaste orsaken, så djup att man inte ser den förrän någon påpekar den, är feodalfurstens 'jus primae noetis', rätten till första natten med all underlydande jungfrur, har avskaffats. För detta offer av sina tidigare privilegier vill dagens mäktiga direktörer ha en ersättning. Därför har dessa, människoflockens aktuella alfahannar, skaffat sig kontroll ocks¨över de svaga männens kvinnor. Det får de genom att locka dem bort från hemmen och in i sina 'kontorsharem'." 
 
I rättvisans namn kallar professor Karlsson detta för ett "spex", men allt låter som en "brasklapp"? 
  
 
http://www.capriinstitute.org/
 
 
http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/utskrift/0,3258,135601,00.html
 

   
 

4 dvd

Hyrt fyra dvd: 1) "Intermission" med Colin Farrell, 2) "Iris" med Kate Winslet, Judi Dench och Jim Broadcast (Bridget Jones "pappa") - om Iris Murdoch (har en bok av henne, som jag aldrig läst), som drabbades av alzheimer (gissa om lättsuggererade jag kommer att uppvisa värre symptom på den sjukdomen än vanligt!), 3) "Anger management" med Jack Nicholsen och Adam Sandler (4 a i Amelia,  "årets skrattfest" enligt Café - säger som Stefan  Sauk i "lorry"; "jag är skeptisk", 4) "Motståndaren" med fantastiske Daniel "Kranen" Auteuil, om den där snubben som lyckades dupera sin familj, sin släkt och sin omgivning att han var läkare, fast han i själva verket inte var det - sen dödar han hustru och barn, när det hela upptäcks. Såg en schweizisk version av samma film, dock mindre dokumentär än jag misstänker att denna är. Den var bra.
 
 

Stressrelaterad dyslexi

Fy f-n vad jag är ordblind, fast jag upptäcker alltid själv felen: "språkdirekt" (i stället för "språkdräkt", som några rader innan), "ledande" (i stället för "letande"), etc.
 
Är man dyslektiker då? Eller beror felen på brådskan och den verbala myckenheten,  "den verbala inkontinensen"? Men det är ändå intressant vilka fel hjärnan gör språkligt när man jäktar, och skriver om, och skriver om i det oändliga.
 

 

Intervju med anti-hjälte (poesi)

- Vad är ditt mest utmärkande drag?
- Min egoism!

Ålderskrisande (dikt;-))

Old age
kom som en tjuv
om natten

Utflyktsmål

 
Sticker hit med barnbarnet och dottern denna vecka. Riddarturneringar!

http://www.skoklosterspelen.com/

Politikers påklistrade rockighet

Lars Dahlborg, VD Nordea, sa för några år sen som svar på fråga om musiksmak "Bruce Springsteen".  Milda Matilda, sen har vi Mona Sahlins öppna brev till Bruce Springsteen, i vilket hon skriver att han är ungdomlig jämfört med Göran Persson, fast de är födda samma år!
http://www.sodertalje.sap.se/hej-bruce.html

Och nu får vi genom DN:s försorg veta att även Maud Olofsson gillar Springsteen. Herregud, hur pass djupt är det bandet? Hade hon inte lika gärna kunnat svara Rod Stewart eller John Fogerty?
 
Åldersrasismen är ledstjärna för vad man får gilla i sin åldersgrupp. Springsteen och Lundell om man är 50 +, och gärna Elvis, förstås; dock inte Costello, i alla fall inte före Burt Bacharach-samarbetet, då Costello tog ännu ett steg in i medelålders finhet samt tråkighet.
 
Är man som Johan Hakelius, forty something, så går Morrisey, 45, an. I min ålder, såvida man inte själv är musiker, så verkar uppskattning av "Moz" påklistrad ungdomlighet.
 
I mitt fall rör det sig dock om desperat letande efter artist att känna politisk samhörighet med.
"Irish blood, English heart" var en given sommarhit för en sån som jag. Därav köpet av cd:n
"You are the Quarry".
 
Bäst smak på listan på länken har Peter Eriksson i Miljöpartiet.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=288498&maNo=0 
  
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=625&a=287788&previousRenderType=3

 

Sommarföljetonger och läsfrukter

I sommar kör DN Dorothy Sayers som sommardeckare och jag får intryck av pladder och dåligt språk. (Ev. läsare kanske tänker: det enda exemplet på pladdrighet och dåligt språk är du själv, för man skall gilla Sayers,  hon är erkänd, men jag har läst Agatha Christie, John Dickson Carr (med stor behållning), Michael Innes (dito), Mary Kelly, ja, alla de stora namnen i min mors omfångsrika deckarsamling, men Sayers, som min mor gillade, har aldrig fallit mig i smaken. . . jo, "De nio målarna", om klockringning på engelsk landsbygd var stämningsfull, jul-på-landet-mysig; ja, jag har läst James Ellroy, redan på 80- eller början på 90-talet ("Clandestine"); har minst två böcker av honom; varav en är en artikel-kompilation på engelska: "Crime Wave".  http://www.ellroy.com/bibliography.htm )
 
Den enda sommardeckare i DN som jag följt var Maj Sjöwall och Per Wahlöös "Mannen på balkongen". Minns inte om det stod i texten, men jag associerar alltid till Vanadislunden och Roslagsgatan i ett sommarglest Stockholm via den följetongen, och "utlöparen" mot Vanadislunden från Ingmarsgatan, där ett krogragg sommaren 1976 bodde; hon var tandsköterska,  jag hade träffat henne på diskotek nere i en ångande, svettig källare på Surbrunnsgatan (Club Academe), hon hade gjort slut med sin pojkvän och bodde på första våningen och hade haft inbrott via ett fönster mot gatan. (Ny association, den här gången till Strindberg och "En dåres försvarstal"; som jag faktiskt lånade på bibliotek och läste).
 
Nå, tror det är Gunvald Larsson som kommer hem till en frodig, naken medelålders kvinna som försöker förföra honom en solig sommarmorgon i en tryckande varm lägenhet, dit hans utredning fört honom, men "ståndaktige" Gunvald stålsätter sig och slingrar sig ur den fala kvinnans mentala grepp. Poängen här är känslan av ett svunnet sommar-Sthlm, som jag upplevt och som är en del av mitt vidsträckta inre landskap, ett litet, litet hörn av det bara visserligen, men ändå likafullt befintligt.
 
En annat Stockholms-minne med sommaranknytning, rör Sveavägen. Jag, fru och barn kommer norrifrån, kör under de gröna, lövtunga träden, förbi Tegnérgatan och Grand, där Palme såg sin sista film ("Bröderna Mozart"); ser Kentucky Fried Chicken, som fanns där på den tiden.
 
Åter i Stockholm. Var har vi varit? I Grythyttan eller i Norrland eller i Dalarna? När vi kommer hem till parhuset i Tyresö, spelar jag "Talking Heads" på cd:n.
 
Nu tinar det isblock som är ens minnesbank, och fler minnen rinner till, men de får vänta till ett senare tillfälle. Dock - järnväg, passagerarvagn, fladdrande gardiner för öppet fönster, rötmånadsvarmt, åskhot, barn och föräldrar på resa. Sommar-Sverige länge sen.
 
Gick upp för en och en halv timme sen och ner till vägen, och diket där det växer smultron, och öppnade brevlådan, ur vars innanmäte jag fiskade upp DN; en minut senare satt jag på solvarm förstubro och läste kåserierna (både sign. "Mats" plus Salomon Schulman bra) samt drack starkt morgonkaffe med halv tesked socker och en liten skvätt minimjölk, två magra mackor med mager skinka och mager ost. Tyra låg bredvid och solade sig. Det gör hon alltid efter morgonkissen på gräsmattan.
 
Väger 86 (93 i mars).  Alkoholdagbok à la Alan Clark: igår bara två folköl, lät den halvfulla rödvinsflaskan vara, efter deal med Gud.
 
Snart dags för halvmil och återlämning av dvd på Götgatan.  

På fredag fyller jag 55. Känns själsligt som jag fortfarande var 35. Tragiskt? Stannat i den psykiska mognaden? Och vem graderar den? Samhället eller naturen (generna, världshistorien, väven av orsak och verkan?)?
 
Råfeministiske förbudsivraren och sossepolitikern Inger Segelström vill ha en jämnårig man som inte förlorat sin nyfikenhet. . . Ledsen, men den här mannen är upptagen!
 
Lustigt just det här med känslan av identitetsmässig kontinuitet. Uppstod i konfrontationen med makten i katedern redan i första klass och i samspelet med kamraterna. Det bollplank mot vilket man studsar och får veta vem man är - i andras ögon. Din mamma älskar dig alltid, men de andra. . .
 
Läser om en Alma, svenska i Paris, 33, som mobbades i plugget av tjejer!!! Nå, framgång är den bästa hämnden. Hon lever i Paris, de kanske lever i olyckliga äktenskap.
 
 
 

  
  
  
  
 

PM till mig själv

 
Den här bloggen behöver läsare. Förutom jag då. Måste tänka ut "reklamkupp"/"-kupper".
 
Men allt har sin tid. Bloggen är ny, förbättras hela tiden, om det än går långsamt.
 
Tänker gå datakurs i höst så att jag slipper terrorisera Nurse med min okunnighet hela tiden.
 
Kan jag skriva en artikel på Sourze och göra smygreklam för denna blogg? Maila redaktörer?
Kommer nog på råd.
 
Att komma ihåg: om dina länkar alltid eller ofta är intressanta, kanske folk söker sig till bloggen bara för dem.  Och då kan de ju av bara farten läsa vad du skriver.
 
Tänker satsa stort på rock, film och litteratur, enär detta är mina egna stora intressen - vid sidan av politik.
 
 

Filmbetyg "Hotet": 4 points

Positiva överraskningar är alltid trevliga.  Kommer ofta i samband med låga förväntningar. Christer, min dotters sambo (mitt barnbarns pappa), tyckte Kjell Sundvalls "Hotet", med en utmärkt Shanti Roney och överraskande bra Stefan Sauk, var sisådär, varför mina förväntningar var extremt lågt ställda. Christer är kanske inte Hans Wiklund, och jag kanske inte är Nils-Petter Sundgren, men vi ser lika mycket film som de herrarna, och liksom de sätter vi betyg. Och precis som de, sätter vi ibland olika betyg!
 
Nu har jag aldrig uppskattat "Jägarna", Sundvalls genombrottsfilm, som alla gillade. Jo, jag vet, Sundvall beskrivs som varande i internationell klass som action-regissör, och med "Hotet" lever han upp till det omdömet. 
 
Jag bara sögs in i filmen, trots skepticismen om vad jag skulle få se. Och det är ovanligt för mig när det gäller action-filmer. Men det här var Luc Besson-bra. Bättre än "Face off" - ja, jag vet att den inte är av Besson, utan nån kines, men so what? - man kan väl få hoppa från den ena jämförelsen till den andra i alla fall?
 
Hur som helst: "Hotet" hade inga skarvar, utan varje ruta film verkade genomtänkt, allt var en helhet, som en elegant kostym. 
 
"Hotet" var spännande, otäck,  rörande, jag både skrattade och blev tårögd.
 
Och önskade att vi hade Stefan Sauk som justitieminister, eller kanske snarare Kjell Sundvall.
Den nuvarande verkar ju mest vara den organiserade brottslighetens ombudsman.
 
Ja, han är inte ensam om det. Hela riksdagen verkar bestå att 349 ombudsmän för alla grovt kriminella.
 
Var det en känga åt "Den Flygande Tunnan", vår statsminister, när den amerikanske generalen säger till sin svenske värd, som spelas av Thomas Pontén, att det var synd att inte statsministern kunde vara med (på uppvisningen av Jas-planen)? "Du vet hur det är", svarar Pontén. Då skrattade Viktväktaren så att magen hoppade. 
  
Denna länk http://www.moviezine.se/filmsidor/hotet.shtml
därför att www.nojesguiden.se  har en hemsida som blivit allt mindre uppdaterad.
 
 
 

 

Nostalgia I

http://www.ralphmag.org/mccormickI.html

http://www.toonopedia.com/anniefan.htm

http://www.collectmad.com/madcoversite/

http://www.tradera.com/category/catid_27

Alan "Austin Powers" Clark

En av många minnesvärda anteckningar i Alan Clarks dagböcker är när han beskriver sin sons nya flickvän som "shagable" ("knullbar"). Ty Clark, minister i diverse Margaret Thatcher-regeringar, kallades inte för inte för "The Love Tory" - ett epitet som han måste han måste förvärvat i hård konkurrens med andra otrogna brittiska politiker. Dessa är ju legio! (Speciellt bland de konservativa: Parkinson, Mayor m fl.)

Hans mest kända bravad var "the shagging" av en domares fru och dennes två döttrar. När saken kom till allmän kännedom, kommenterade hans fru Jane "skandalen"
högdraget: "Så går det när man går till sängs med de lägre klasserna!"

Hon begärde dock inte skilsmässa. Sånt gör man inte inom överklassen. I alla fall inte för hor. Nej, tvärtom stod Jane Clark vid hans sida i vått och torrt, och när maken i sista dagboken (den bästa) diagnosticeras med en hjärntumör, så lever hon upp till den klyschan - inte minst med tanke på den inkontinens sjukdomen medför. Ja, de sista sidorna i den gripande dagboken ("The Last Diaries - In and Out of Power") författas till och med av Sweet Lady Jane - fast maken, dödsmedveten, skriver så länge krafterna står honom bi!

Var uppskakad vid avslutad läsning, eftersom min mor gick bort för tjugotvå år sen i en hjärntumör. (Vad säger språkpolisen? Säger man så? "Gå bort i en hjärntumör"? Är det inte tillrådligare med "på grund av en hjärntumör", eller än mer att föredra "dog på grund av en hjärntumör"?)

Vad skall man tycka om en man som inte bara kallar sig nazist, utan även närvarar på revisionisten David Irvings boklanseringsfest, som i dagböcker uttrycker beundran för brittiska fotbollshuliganer (precis som Johnny Rotten, för övrigt!) och unga män i bomberjackor, och funderar på att kandidera för National Front i stället för de konservativa?

Ja, vad skall man tycka om en man som trots det inte visar minsta prov på judehat (såvida inte sådant redigerats bort); tvärtom tycks beklaga att Nigel Lawson, tv-kocken Nigellas far, stoppades i karriären av residual antisemitism inom det brittiska etablissemanget? Som var god vän med de konservativas nuvarande ledare, Michael Howard, också denne av judisk börd?

Men samtidigt en man som döper sina rottweilertikar efter Eva Braun, Leni Riefenstahl och Hannah Reitsch? Vidare, förutom böner och tacksägelser i kyrkor till Gud, även spår i runor?

En man som är härligt respektlös mot sig själv. Som med glimten i ögat i detalj beskriver sin impotens (utbränd som minister), och sin förkrympta "mojo" med orden "inte större än en champagnekork" (i slakt tillstånd förstås). Bara en man med gott självförtroende skriver något sådant. En man som är full i fan på heltid och älskar att retas.

Jag antar att han därtill såg bra ut. Det är inte av homofoba skäl jag inte är mer bestämd på den punkten, utan. . . allt är relativt. Jämför man med John Mayor och en lång rad andra brittiska och svenska politiker, så. . . visst, såg Alan Clark bättre ut än dem. Kraftig, markerad haka, ej flintskallig, ljust ej vitt hår. Ironiska ögon. Antar att han ägde ett utseende som appellerar till det täcka könet, men det könets smak (vadå tvetydig?) är så obegriplig, att man aldrig kan vara säker på vilka män dess representanter finner snygga.
 
Hur som helst, så kan man nog inte med bästa vilja i världen anse att John Hurt gör Clark rättvisa på det utseendemässiga planet, när han gestaltar honom i en brittisk tv-serie baserad på dagböckerna, som hade premiär i våras i Storbritannien, och som jag beställt - men ännu inte fått - på dvd.
http://www.bbc.co.uk/bbcfour/cinema/alanclarkdiaries/episodes.shtml

Att Hurt inte utseendemässigt liknar Clark kanske inte gör så mycket. Speciellt inte som han är en av mina brittiska favoritskådisar; Ray Winstone är en annan, Stephen Fry en tredje.

Jag är stolt över det avantgardistiska i att jag började läsa Clarks dagböcker redan förra sommaren - innan han hunnit bli så mycket i ropet som nu. Eller "i
ropet" är en vild överdrift - bortsett från en hyllningskrönika av Johan Hakelius i januari och ett boktips av Fredrik Erixon på http://www.smedjan.com/ , så har de svenska "kulturarbetarna" varit tystlåtna om Clarks böcker.

Det är väl just exklusiviteten vad gäller kännedom om dagböckerna, för att inte tala om att äga och ha läst alla tre, som förlänar dem deras kultstatus.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,417747,00.html


http://www.amazon.com/exec/obidos/search-handle-url/index%3Dblended%26field-keywords%3Dalan%252520clark%252520diaries%26store-name%3Dall-product-search/002-4253555-4575257
 
P.S. Jo, jag känner till www.tinyurl.com , men det här är roligare! ;-)

Men in the Middle Ages - allas spottkopp!

Efter fyrtio fått uppleva hur det är att tillhöra en samhällsgrupp som diskrimineras. Gjort mig empatisk visavi kvinnliga flygvärdinnor som faller på åldersstrecket, kvinnliga hollywood-stjärnor som inte får några roller, svarta som revolterar, judar som diskrimineras, etc.
 
Nu kanske inte svarta i USA diskrimineras, och inte judar heller, men. . . ja, ni hajar. Upplevelsen av att tillhöra en diskriminerad grupp, ty medelålders - nota bene! - VITA män är allas spottkopp. Påminner om gamla amerikanska Södern under Jim Crow: svarta som får gå åt sidan när en vit kommer gående. Samma sak för oss vita män nuförtiden, när en kvinna kommer gående.
 
Hur många vita, medelålders män har inte fått högt blodtryck av detta? Hur många har inte dött p g a mans- eller snarare "gubb"-hatet? (Gubbe numera definierat som en man under 65!) (Och över 40!)
 
Feminismen är det enskilt största hälsohotet mot alla män. Krossa matriarkatet! 

Den här artikeln fick pris av Aftonbladet:

 http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,461311,00.html

Pavlovian dogs

that's what we are. Conditioned to drool when we hear the bell ring.
But it's also a question of good manners, when people react like the government wants them to react. And of social acceptance. If you don't drool, you will be ostracized.

'What is it about the word conspiracy that provokes the instant smirk and snicker? The world is thick with dishonest people, and they don’t always act alone. They have a way of finding each other and acting corporately. Even “the D.C. sniper” turned out to be a team. '
 
http://www.sobran.com/columns/2002/021224.shtml

Å andra sidan

så slogs jag idag av tanken att kanske, kanske den här bloggen kan bli en bok?

En svala gör ingen sommar

Lustigt hur jag ändrar uppfattning om det jag skriver. Ofta tycker jag efter någon dag att det är skit. Och fylls av hopplöshet över min bristande skrivtalang och bristande intelligens.
 
Men så kan jag lite senare läsa om "skiten" och tycka att det var ju ganska bra. Ja, ibland till och med bättre än sånt jag läst i tidningar. Och då blir jag förvirrad och undrar varför jag i så fall inte är en etablerad skribent? Och varför det som jag skriver, genererar så lite intresse ens i amatörfora på Internet? (Tänker på Contra och Salka.)
 
Man kan ju inte leva på att man vunnit ett pris på Sourze (porrig rubrik), eller fått förfrågan dels från Peter Brimelow, dels Lew Rockwell om de får publicera ens mail.
 
En svala gör ingen sommar, och ett par publicerade engelskspråkiga mail gör en inte till en skribent.
 

 

Manlig intuition

Ser "Something's gotta give" med Jack Nicholsen som 63-årig kvinnokarl som är ihop med en mycket yngre kvinna (enligt någon tidning jag läste 24, men i filmen blir hon sur för att hennes far, som är yngre än Nicholsen, gifter om sig med en 33-åring, som hon påstår är bara ett par år äldre än hon själv!); givetvis beror detta på att Nicholsen är rädd för jämnåriga kvinnors krav!
 
Han till och med beskrivs som "mansgris", fast han är den perfekte gentlemannen! Förvirrande.
Säger till min fru att det måste vara en kvinna som regisserat. Plockar upp fodralet och läser
"Nancy Meyers". Manlig intuition.
 
Är det inte märkligt att kvinnobilagor samt tidningar nischade för en kvinnlig köpekrets, de senaste tio åren uppmanat sina läsare att skaffa sig en yngre man, och samtidigt försvarat detta med att yngre män är mer jämlika och potenta (förvisso), och att kvinnor efter fyrtio befinner sig på sin sexuella topp (östrogenet har minskat, ergo, testosteronet intagit en mer framträdande plats); fucking compatability, med andra ord.
 
Och alla som sett "Vår värsta år" vet hur Peggy och Marcy är; de dreglar över Julio, striptören.
I Sverige dreglar tanterna över "Chippendales".
 
Deras gubbar däremot bör använda servett och knipa ihop läpparna när de ser "Chippendales" kvinnliga motsvarigheter.  Tack och lov finns det män som Al Bundy, som bildat en männens befrielserörelse: "No Ma'am!" befrielsen är nära!>


Det går trögt för jämställdheten på det kulturella planet. Kanske för att allt är natur, som i Moder Natur. Och enligt den damen så skall alfa-hannar som Nicholsen och Clinton särbehandlas positivt, "get some slack" (Nicholsen vädjar om det till Diane Keaton); till skillnad från de egna gubbarna, vars dygd de svartsjukt övervakar.
 
Det är som med konstnären i alla tider; denne tillåts leva på ett sätt, som inte tillåts för gemene man, eftersom det skulle skapa BNP-minskningar, oäkta barn, skilsmässor och narkomani!
 
På samma sätt ges alfa-hannar större privilegier än beta- och omega-hannar.  Le droit de seigneur!
 
Detta är helt okej! Problemet är som vanligt hyckleriet. Dösnacket om att man inte skall särbehandla folk p g a skönhet, rikedom, status, etc. Naturligtvis skall man det. Men man skall inte hyckla om det - som feminister och vänsterliberaler gör. De tillstår inte att de fjäskar för överheten som alla andra. I stället sätter de upp en förorättad nuna om man antyder det. De gömmer sig bakom stela regler för det passande utifrån ålder, kön, etnicitet, etc. Fast de gör massor med undantag från dessa regler för de vackra, de rika, etc. Egentligen skiter de i ålder och kön samt övriga småborgerliga Jante-regler: det enda viktiga är din plats i hackordningen, i hierarkin, alfa-, beta- och omega, baserad på utseende, manlighet resp. kvinnlighet, rikedom, politisk makt.
 
Starta ett kollektiv och denna princip kommer att manifestera sig i överhet och undersåtar. I ledare och ledda.
 
Man skall säga som det är: alla djur är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

A perfect day

Alla morfäder borde bo några stenkast från sina barnbarn. Så att de kan  träffas varje dag. Detta privilegium är mig rikligen förunnat. Igår for jag och Andre, 4 bast, till Biltema i Haninge, för att leta överdrag till "Hyndan" - min bil.
 
Fann inget, men för alltid på min näthinna, André i framsätet bredvid, i kortbyxor, sandaler, t-shirt och snedlugg och perfekt format huvud - påminnande mig om bilder på Christopher Robin. (Nalle Puhs ägare.)
 
Som på länken här, men korthårigare - som på Disney-varianterna, och ett par år yngre!
 
Lika som bär>
 
Vi mellanlandade på Godissvampen i ett av Tyresö industriområden, och spelade Flipper, vilket vi gjort tillsammans  i över ett år. Jag är grym på Flipper (bowling, och dart). Fick spela mot fem vilda flipperkulor samtidigt!
 
Såg på Rapport. André påstod att hon den färgade tjejen, som artikulerar så in i bomben, tittade på honom - och inte på mig - för att hon tyckte att han var snygg. Han sa vidare att han träffat henne på tv, och sen upprepade han: "Hon tittar på mig, vad fräscht!"
 
Idag smet vi från tråkigt byggarbete av redskapsskjul och lekstuga till den idylliska Öringesjön för att fånga spigg, kanske mört med Andrés fiskehåv - för att sen kasta tillbaka fisken.
 
På en brygga träffade vi en äldre, mycket vacker dam, minst 65, förmodligen över 70; smal, brundbrända ben och armar, vit t-shirt och vita shorts, underbart vackert vitt hår, bruna ögon, rökare (såg cigarettpaket), läsande Svenska Dagbladet, hade bott i Tyresö i 40 år!, hade barnbarn själv, en liten blandrastik (cavalier och pudel), som jag kelade med, hade plockat blåbär som hon bjöd på, André (sufflerad) sa "tack".
 
Efter samtal med damen, la vi oss ytterst på bryggan på mage (André i orange flytväst) och tittade ner i vattnet. Hiskligt mycket näckrosor. Plaskade med håven. Nåt tyngde till en kort sekund när jag sänkte den djupt. En fisk som bet i den?
 
Tyvärr föga fiskelycka, så vi for till Öringeboden och köpte bröd för arton spänn (plus en bulle med "mormorshosta", efter mobilförfrågan till Andrés stränga pappa), sen åkte vi tillbaka, träffade en ny dam, betydligt yngre (blond, ca 38), med två nakenhundar, en kinesisk och en peruansk.
 
Berättade att jag sett dvd igår med Kevin Bacon med en kinesisk nakenhund, "In the cut" (mycket okonventionell amerikansk thriller, rekommenderas). Jane Campion, "Pianot", hade regisserat. nöjesguiden recenserar>

 
Gissade rätt ålder på den peruanska nakenhund (fyra månader), matte berömde mig. Hon hade en tatuering ovanför ena foten, och ytterligare en på en axel. Vi bjöd hennes hundar på varsin liten bullbit.
 
Sen gick vi, jag ropade "hej då", André tog efter och ropade "hej då". Tillbaka på bryggan, som nu låg i skugga, solen lyste på andra sidan sjön, hivade vi ut färskt, gott bröd till de otacksamma fiskarna, som ratade käket.
 
Under bilfärden till och från Öringe lyssnade vi på Nick Drakes spanskklingande gitarr och melankoliska sånger på cd:n "Pink Moon". Hans röst en blandning av Cat Stevens och den där svenske trubaduren Gonzales.
 
Passade perfekt till det tillfälliga högtrycket, solskenet.
 
 
 
 
 

In English

Sitting here in my study with the Media Player playing "Communique" with Dire Straits.
 
The door is shut firmly. The weather most agreeable. Warm and sunny. The tractors were harvesting, the seagulls circled above them, I walked with my t-shirt off in my old cut levi's, no underwear, throwing a stick to my dog.
 
Made a stop in the village. Bought dried pig tails (well, not the kind women have) for my dog, two stouts for myself, and some writing paper. Worked on my tan while drinking a beer and reading some pages in a book on the porch, and then I cut the lawn.
 
Brooding on my writing, which as always is going nowhere.
 
Vivid dreams about female work companions last night. My sex life is better when I'm asleep than in reality. Obviously I'm more popular with the ladies when asleep. Well, what do you expect at my age?
 
I'm  no Jack Nicholsen or Bill Clinton. Alas.
 
Ordinary men my age are looked down on. Compared to women the same age. Thnx to feminism, women are always more pure, and more righteous. If they get "randy" they shouldn't be embarrased, like they supposedly have been tought. Men my age are allowed to get "randy" when in bed with their wives, but not otherwise. Then they're are dirty old men. Pathetic.
Etc.
 
It's all Nature of course, Mother Nature, to be more exact.
 
If a man cheats it's his fault, if his wife does it, it's his fault as well. And this they call the Patriarchy!
 
And it was always like that. In some countries men rebelled and really suppressed the women in order to control their sexuality, mostly out of fear that a bastard (another man's child) would inherit their property.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Pre-matur recension av "Frukost på en främmande planet"

Lundells "Frukost på en främmande planet", som jag parallelläser med "Gröna kammarn" av Björn von Rosen, är en glad överraskning. "Friheten", Lundells förra bok, var lite tradig. "Frukost. . ." är däremot en hisnande bra idéroman eller idémemoar.

De skönlitterära avsnitten med barndoms- eller pojkårsminnen instoppade mellan de diktuppställda kapitlen är så bra att man häpnar. Helt i klass med Björn von Rosens naturskildringar.

Boken är en attack på politiskt korrekthet i alla former: förvånansvärt ofta kritiseras islam och svenska debattabun om invandringens problem. Den kanske lite väl resignerade tron att våldtäkter och mord, och, som svar på det, nynazistiskt motvåld, är en oundviklig process innan allt lugnar ner sig mellan de nya och gamla svenskarna, verkar nästan omoraliskt uppgivet. Fast samtidigt mer realistiskt än de helt förljugna snacket från chefen för Migrationsverket vad-han-nu-heter och Mona Sahlin.

Denna sida (dessa sidor) av boken har konstigt nog inte uppmärksammats i recensionerna i den utsträckning som vore på plats.

Mest är det dock feminismen som Lundell ger sig på. Och han återger här tankar som man själv tänkt otaliga gånger, vilket naturligtvis får en att känna sig oerhört intelligent, eftersom Lundell eventuellt är den intelligentaste författaren och samhällsdebattören vi har.

Synd att han inte har en krönika à la Jan Guillou och Liza Marklund.

Synd också att han med uppgiven stämma ger med sig om att kvotering kanske är nödvändigt för att bryta århundrandens kulturmönster. Det gjorde mig riktigt besviken.
Inget har varit skadligare för jämställdhet och integration än just det från USA (givetvis!)anammade kvoteringstänkandet!

Men Lundell är inte politiker, utan en fri man som ena dagen tänker en sak, en annan en rakt motsatt - precis som vi alla gör. Bättre ett öppet ärligt redovisande av vinglighet än en tillrättalagd text.

Som årsbarn med Lundell frestas man att berätta sina minnen av konserter och tidigare böcker. När "Jack" kom ut, och "Kyssen", som jag älskade på 80-talet.

Men jag skall bespara er. I stället måste jag nämna att jag ofta skrattar till under läsning av "Frukost. . ." Upptäcker att författaren har mer humor än jag trodde.
Emellanåt fruktansvärt rolig, som när han berättar om hur han på Hedengrens signerar bok åt en känd moderatpolitiker (Carl Bildt?), som inte vet, skriver Lundell, att han stod modell till mördaren i "Saknaden".

Boken är (förstås) en tegelsten på 808 sidor. Själv befinner jag mig på sid. 532. Boken kostar 350 pix, men jag lånade den på biblan.

Har Amnesty fel om USA?

Ur tidningen eXpo
2003-04-24

"Amnesty International anser att USA hanterar dödsdomar och avrättningar rasistiskt. Amnesty har granskat alla avrättningar som skett i USA de senaste 25 åren. I granskningen framkommer att de som döms för mord på en vit person i högre utsträckning avrättas än de som döms för mord på en svart person. Trots att det sker ungefär lika många mord på vita som på svarta.

Amnestys granskning visar att 80 procent av dem som avrättas har dömts för mord på vita. Dessutom är svarta överrepresenterade bland de som avrättas.

Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, ansvarar för en granskning av det svenska rättsväsendet ur ett diskrimineringsperspektiv. Två delrapporter har redan publicerats. Studien antas vara genomförd 2004. "


Ur tidningen frontpagemagazine.com:

Av 3 500 fångar i dödsceller är omkring 42,5 procent afro-amerikaner, 8,4 procent latinos och 46,5 procent vita.

Svarta, vilka utgör 13 procent av USA:s befolkning, är alltså klart överrepresenterade.

Under de senaste fyrtio åren har svarta brottslingar stått för 54 procent av alla mord i USA.

En analys visar att 1,6 procent av vita som grips för mord får dödstraff, medan motsvarande siffra för svarta bara är 1,2.

Vidare riskar vita som mördar vita statistiskt sett oftare dödsstraff än svarta som dödar vita, precis som vita som dödar svarta löper lite större risk att få dödsstraff än svarta som dödar svarta.

Och slutligen så är det mer sannolikt att vita dödsdömda blir avrättade än att svarta blir det.

Enligt amerikanska justitiedepartementet begås årligen 1,2 miljoner våldsbrott mellan svarta och vita. I hela 90 procent av fallen är förövarna svarta och offren vita.

När det gäller våldtäkter i USA, blev för några år sen bara hundra svarta kvinnor våldtagna av vita män, under det att över 20 000 vita kvinnor blev våldtagna av svarta män.

Dessa siffror är hårresande. Om USA hade ett överflöd av vit rasism, så borde ju förövarna av brott mellan raserna oftare vara vita än svarta. I stället för som nu, tvärtom!

Hur annorlunda är inte denna bild mot den som propageras av FN och Amnesty samt, förstås, eXpo (Sveriges antirasistiska samvete!).

Minns hur dessa siffror ur samma artiklar som de jag länkar nedan, censurerades av Svenska Dagbladets debattredaktör, när tidningen hade ett livaktigt debattforum på Internet.

Så känsligt var det tydligen. Bad om förklaring via mail från denne, men fick aldrig svar. Vände mig då till tidningens chefredaktör som uttalade sitt odelade förtroende för debattredaktören.

frontpagemagazinelänk här>


och här>

Tredje akten i min pjäs (so far)

- Var just inne bland mina utkast eller vad vi skall kalla dem och de sög big tajm.
- Ja, vad kan man säga?
- Not much. Men det är då själva anfäkta och anamma.
- Förstår. Vissa har det, andra har det inte.
- Hm. Jag vet inte. . . ja. . . nej.
- Men kom igen nu! Prata, snacka, var lite vettig.
- Berätta?
- Ja, berätta.
- Om vad?
- Du har väl mycket att berätta.
- Ingen människas liv är ointressant.
- Nä, precis, en sann demokratisk tanke.
- Just det, det vardagliga är det intressanta.
- Ja, bara det redovisas med en viss uppriktighet.
- Ju större ärlighet, desto bättre litteratur?
- Nja, det evigt mänskliga. Igenkänningsfaktorn, ja, du vet.

- Det gäller bara att hitta en språkdräkt som passar.
- Huvudet på spiken, broder.
- Alla har något att berätta. Problemet är att hitta en språkdräkt som passar berättelsen.
- Exaktamente.
- Å, jag brinner av inkapslad berättarglädje, en glädje så stor att den stockar sig när den skall ut genom det skrivna ordet.
- Kan du inte ordna upp den i en kö, så att den kommer ut peu en peu?
- Har sannerligen försökt, men det blir ändå kaos och buller, oskönt och tröttande.
- Voyne, voyne.
- O voy, o voy.
- Jiddish?
- Kein Anung, men jo, det tror jag.
- Lars Gustafsson skulle gå i taket.
- Lars Gustafsson går ofta i taket.
- Ja, och Per Ahlmark.
- Och hans Petrus, Dick Erixon.
- Jo, förvisso. Så har t ex den sistnämnde utnämnt den blide Göran Rosenberg till barbar, och då talar jag inte om elefanten.
- Heter han inte Babar?
- Jo, kanske. Skit samma.

- Vad tänker du på?
- Lob och hans böcker va de nu heter? Biblia? Excalibur? Äh, skit samma. Har du läst dem?
- Kan du hoppa och sätta dig på, käre bror.
- Jag läste dem för cirka tio år sen. Vred mig av skratt. Mina arbetskamrater likaså.
- Samtidigt är de lite väl råa. Man får dåligt samvete för att man gillar dem. De ger sig på personer som inte kan försvara sig, Siwert Öholm exempelvis. Men bortsett från det.
- Och sen är de roliga i portioner. För mastiga att sträckläsa.
- Jo, sant.

- Gör det dig gott att vara arg?
- Ja, det gör mig gott.
- Ho, ho.
- Precis. Jonah i Bibeln.
- Absolut.
- Jonah i Valfisken.
- Ja, och Whittaker Chambers.
- Stilbildande?
- På nåt sätt, ja.
- Fler förebilder?

- Kanske inte förebilder så mycket som influenser, eller som Jolo skulle sagt: eviga följeslagare.
- Nå?
- Sebastian Flyte i "Brideshead Revisited", eller "En förlorad värld" på svenska.
- Sebastian contra mundum.
- Förvisso.

- Fler?
- Jo, men jag blir osäker. Var inte beredd på den vändning vårt samtal tog.
- Ta någon ur högen, första bästa namn that comes to mind.
- Errol Flynn.
- Bra.
- Sir Thomas More, katoliken som hellre dog under drottning Elisabeths regim än förnekade sin tro.
- Och?
- Det måste finnas en själsfrändeskap, en gemensam attityd, för att en sån här namnuppräkning skall vara meningsfull.
- Vad har du och Flynn gemensamt?
- Ja, du ser. Vi har inte ett dugg gemensamt. Han var bara med en i en snabbspolning på mitt medvetandes tv-skärm. Jag har en förälskelse i gamla Hollywood, den svart-vita tiden.
- Varför? Du växte väl upp 50- och 60-talet, under färgfilmens tid?
- Jo, men de visade gamla svart-vita filmer i svensk tv på 60-talet, så där satt jag i tv-rummet, i mina föräldrars nostalgiska sällskap, och tittade på deras ungdoms filmer. Mamma babblande om Spencer Tracy, Katherine Hepburn, Cary Grant, Henry Fonda och så vidare.
- Förstår.
- Ja, hur det nu var, så blev jag så fascinerad att jag fick ett par filmböcker av min far, som jag fortfarande har kvar. Den ena av dem täcker bara talfilmstiden från "The Jazz Singer" med Al Jolson, du vet, "Oh, Mommy", eller vad han sjunger, han var jude, men sminkad till afro-amerikan. . .
- Excuse me, men det heter afrikan-amerikan.
- Jag vet, men hur väl ligger det i en svensk mun? I en amerikansk, okej, "African-American", lika lät att säga som "Afro-American", nästan i alla fall, men "afrikan-amerikan" - please!
- Ja, ja, haka inte upp det på det nu, fortsätt!
- Jo, talfilmsboken är rikt illustrerad, nästan ingen text, men väldigt bra som uppslagsbok. Dessutom härlig att titta i för filmbilderna skull. Du har allt där:
Judy Garland i "Trollkarlen från Oz", Fred Astaire, Bing Crosby och Bob Hope, rubbet.
- Och den andra boken?
- En pärla, den också. Kompletterar talfilmsboken så tillvida att den täcker även stumfilmstiden, och pionjärtiden. Börjar någon gång på 1890-talet och visar scener ur t ex dåtidens franska film. En av de filmerna, inte från 1890-talet, men från 1903 eller nåt är med i bakgrunden till en Smashing Pumpkins-video, "Tonight", om du vet vad jag talar om?
- Jo, jag är verkligen imponerad av att en man i din ålder har koll på det.

(fortsättning följer)


Billy Corgans hemsida>

Censuren i medierna

En av de mest irriterande följderna av invandringen är alla tabun runt densamma.
Varför dessa, om invandringen är en välsignelse och allt negativt om den (såsom hedersmord, kvinnlig könsstympning och invandrarbrottslighet) är överdrifter av rasister och främlingsfientliga? Ja, varför?! Inte ens om jag var för invandringen i dess nuvarande omfattning, eller helt fri invandring (inte alls en omöjlighet - ge mig bara ett bra argument!), skulle jag anse att dessa tabun var försvarbara. Sådana skapar en känsla av att myndigheter och medier vill dölja något.

I en demokrati har journalister en plikt att ge medborgarna fakta, för att dessa skall kunna fatta väl grundade beslut i politiska val. Dessutom är fakta en förutsättning för politisk debatt! På ingen av dessa punkter fungerar svensk demokrati. Och orsaken är att politiker vill dölja integrationens misslyckanden och att journalisterna vill vara solidariska med invandrarna. Det är därför man uppfunnit "kulturrasism" för att demonisera de som påstår, att invandrarmäns kvinnoförtryck har med kultur att göra. Inte ens om intellektuella invandrarkvinnor säger att det har med kultur att göra godtas det. Det är som om Mona Sahlin var mer insatt i hur det är att vara invandrarkvinna än Dilsa Demirbag-Sten. Så hedersmord finns inte. Vilken tröst! Jag var riktigt orolig ett tag!

Hur är det då med invandrares kvinnoförtryck i övrigt? Enligt advokat Elisabeth Fritz, med rötter i Libanon, är ca 80 procent av invandrartjerna från Mellanöstern mer förtryckta än svenska tjejer, men vad är det värt mot vad Gudrun Schyman, Jan Guillou och (det manligt dominerade?) Kurdiska riksförbundet säger?

Ett annat område, vid sidan av "kulturkrockarnas", där tabun och censur råder är invandrarbrottsligheten! Här anger åter de "politiskt korrekta" spelreglerna vad som får sägas högt och skrivas i fina tidningar. Till spelreglerna eller snarare debattreglerna hör att man får inte tala om brottslingars etniska ursprung - "om det inte är relevant". Det märkvärdiga är att det aldrig är det. Inte ens när det gäller mördare och våldtäktsmän på fri fot, så är etniskt ursprung "relevant". Nej, inte ens signalement om hår- och ögonfärg eller om personen "pratar svenska med brytning" är det!

Jag frågade en arbetskamrat som drev denna tes (att allt var "irrelevant"), om det också var oväsentligt med brottslingens könstillhörighet - och trängd som han var svarade han - förvånande nog - att det var det!

Är inte de "politiskt korrekta" oroliga för att poliser kan få fördomar? Borde man inte censurera även de signalement som de får ta del av? Bara ta med färg på jacka och ålder? Det kanske man gör. Vår flitiga Diskrimineringsombudsman kanske redan tänkt på det. Vilket ju skulle förklara polisens låga uppklaringsprocent.

Förr talade man om den "stora detektiven allmänheten", som var en så viktig hjälpreda åt polisen med sina iakttagelser. Men i ett samhälle där tidningar censurerar offrens och vittnens iakttagelser, hur skall allmänheten då kunna hjälpa till?

I sin bok "Svenskar och zigenare" belyser professor Karl-Olov Arnstberg, vad svenska journalister anser om sin yrkesroll:

"För att hålla fast vid vad som får skrivas, i en journalists yrkeskompetens ingår bl.a. att inte vara rasist. Den journalist som snubblar över etniskt grundade livsmönster med stötande inslag väljer därför att titta bort eller 'sålla', för att inte göra bort sig. Att bli beskylld för att vara rasist kan vara ett dråpslag mot den egna yrkeskarriären." (s.111)

Skall det vara så i en öppen demokrati?

Nu skall Brottförebyggande rådet ännu en gång (förra gången var 1996) göra en undersökning om invandrarbrottslighet. I syfte att "förhindra att det spekuleras om invandrares brottslighet". Vore det inte enklare om tidningar och övriga massmedier
var mer öppna med signalement på efterspanade mördare och våldtäktsmän? Då skulle den tidningsläsande och tv-tittande allmänheten själv kunna bilda sig en egen uppfattning om invandrares och svenskars andel av brottsligheten.

I förra undersökningen av Brottsförebyggande rådet framkom att etniska svenskar förvisso stod för merparten av den totala brottsligheten, men att invandrarna ändå var överrepresenterade i förhållande till sin andel av totalbefolkningen (och till kategorin invandrare räknade man även svenskfödda med minst en förälder född utomlands - för att komma åt kulturfaktorn!). I fråga om grova våldsbrott blev proportionerna än större. 38 % av alla mord, dråp eller försök till sådana begicks av invandrare, 39 % av alla rån och 32 % av all misshandel av för förövaren okänd man. Störst var överrepresentationen i fråga om våldtäkt, där invandrare och andragenerationsinvandrare svarade för hela 53 procent! Ändå menar Gudrun Schyman (som satt likhetstecken mellan svenska män och talibanerna i Afghanistan) att det inte är någon skillnad mellan svenska mäns och invandrarmäns kvinnosyn.

I Ulf Lundells ytterst läsvärda "Frukost på en främmande planet" står det:

"Fadime hedras med begravning i Uppsala Domkyrka.
över 110 tusen personer har skrivit på en lista i hennes namn
Jan Guillou skriver att det här har inget
med religion och kultur att göra
Idag skriver Schyman nånting
liknande, att det bara är ett av många
utslag av mansdominans världen över, oavsett
religion och kultur
Så är Sverige. Innan ens diskussionen får komma
igång måste den hejdas annars är ju risken så stor
att det ska bli rasism och kulturhat av det
Befriande då att läsa en insändare av Ali Shafiel
Rubriken:'Schackrandet under mattan'
Shafiel är författare och reagerar mot att
det kurdiska riksförbundet kallar Fadimes pappa för
'galning' och att mordet inte hade nånting med den
kurdiska kulturen att göra
och att Jan Guillou i Aftonbladet 22 januari
skrivit att hedersmord inget har med
religion att göra
Shafiel menar att tvärtom
visst är det så att hedersmord har med den
kurdiska kulturen att göra
och med islam
en svart del av islam som han kallar det
och en grym del av den kurdiska kulturen
Han skriver:
'Vi kommer från ett manssamhälle där en otrogen kvinna
stenas till döds medan mannen kan ha sexuella förbindelser
med hur många kvinnor som helst. Sonen och brodern kan ha
tills dom gifter sig. Annars blir hon en skam för släkten,
en smutsig fläck som måste rensas bort till varje pris.
De som verkställer detta blir hjältar.
Vi tillhör ren religon där det är acceptabelt att en
nioårig flicka blir bortgift, här ses sådana män
som pedofiler.'" (s.447)

Inte underligt med tanke på att a) Muhammed som vuxen lär ha gift sig med en nioåring b) att det anses "okänsligt" att nämna detta för muslimer. Journalisten Johan Hakelius svarade mig när jag i ett mail skrev om detta, att också Jesus hade en del "skumma saker för sig". Man blir matt av sånt hyckleri eller okunnighet. Ungefär som att det är betydelselöst att kristendomen och inte islam blev Europas religion! Inte bara nynazzar, nationalister har anledning att känna sig förrådda; vår "tjattrande klass" har förrått till och med modernismen, liberalismen och individualismen!

Jag vet inte hur vi skall hantera dessa obehagliga sanningar, bara att vi måste börja göra det! Annars hotas den liberala demokratin - det som är kvar av den! - av undergång.

Kerry or Bush (aka Tony Soprano)

I'm really getting second thoughts about this Kerry fella. I mean, I was so
angry with Bush, whom I supported in 2000 (over Gore anyway), that I was hoping he'd beat Bush (pun unintended), but now I don't know.
It all boils down to my deep dissatisfaction over Bush's immigration policies. In these days and age, I may have supported his Iraq policy if he had thrown me the immigration bone, but he didn't, and gradually I have allowed myself to add, to my earlier criticism (which included his weak stand on affirmative action and his adherence to his father's mad war on drugs), my contempt for the weapons of mass destruction scam!

The real reason behind the invasion and occupation was of course the intimidation of the Arab and other muslim regimes of the Middle East, who pose a threat to Israel and the stability of the region. It was really Tony Soprano style, scaring the bee-Jesus of out the rest of the muslim rulers. If you don't submit, this might happen to you as well. Behold our mighty sword!

It's all pretty neo-colonial. Re-drawing the map, and all that.

I can well imagine that a non-Jewish Israeli state is impossible, and a threat to the Jews of Israel, given their western style low birth rates compared to the
high ones for Arabs. As Enoch Powell (and yours truly) has pointed out; it's all about numbers.

But now I'm pretty angry at the Israelis as well, since a majority of them and their
non-Jewish friends in the West are against huge numbers of Arab immigrants to Israel (for obvious reasons), but all for that to the old, civilized countries of Western and Northern Europe plus of course North America.

As Lawrence Auster, conservative American of Jewish descent, has explained (and numbers of others with him), it has to do with an old Jewish strategy to minimize the threat of being the only minority and thus persecuted. A strategy which the ethno-centric zionist Stephen Steinlight, former head of The American Jewish Committee, has deemed obsolete and self-defeating (from a Jewish and pro-Israel view), since mass immigration decreases the pro-Jewish and pro-Israel segment of the American voters. Latinos are -- when not anti-Semite -- indifferent to Israel, and lack the European guilt feeling behind the white American support for Israel. The same goes for the rest of the non-European immigrants, i.e. the over-whelming majority.

But still the dominant view within both the Jewish Establishment in the U.S. and Europe is one of pro-immigration, in adherence with Jewish political tradition, which has always been left of center (feminism, marxism, socialism, etc).

Yes, the immigration has once again -- together with the war on Iraq -- made people talk of Jewish influence, via the neo-cons. So nothing supported by the neo-cons, not all Jewish of course, has benefited Israel or the safety of the Jews world wide. In France and the rest of Europe, mass immigration of Arabs has indeed
increased violence against Jews. Imported, so to speak, the war in the Middle East to the EU.

As a libertarian I support the private ownership of hand guns, for non-convicts, but that has increasingly become a dangerous position due to the increase of islamistic, anti-Western immigrants in our midst. The most likely part of the population, save criminals and Nazis, to arm themselves are of course militant muslims - and perhaps even not so militant, since they come from countries where men can own guns.

Add to this the higher birth rates of muslim immigrants, and the future prospect for Western democracies look bleak. They will in a couple of decades or at least before 2100, outnumber us.

And to even further add to the trouble we are in, our unrepresentative politicians
have passed legislation which makes criticism of this kind unlawful. And since the majority of the prison population is non-European, it's risky business going to jail for "racism".

Now what about Kerry? Well, he might get the U.S. out of Iraq, but I think Bush is doing his darnest to do that too, since his legions staying there poses a threat to his re-election. And Kerry on immigration is just as liberal as Bush.

Actually, Bush is better on abortion and gun control.

The favorite candidate in the race is of course "leftist" Ralph Nader, who takes a more restrictionist attitude on border control than Bush and Kerry. He's also right on Nafta, protecting Americans jobs, etc., but has a snow ball's chance in hell getting elected.

So whom shall I hope for? Kerry or Bush? Well, given the unsatisfactory stance of Kerry on immigration, we might as well have four more years of Bush.

Könsdiskriminerande viktväktare

Satt & letade i en väska innehållande viktväktarnas pointskurs. Vill veta exakt svart-på-vitt mina points. Osäker på de 28 som en viktväktare på jobbet nämnde. Vill göra en egen kalkyl, i morgon börja anteckna alla points jag äter och dricker.

Hittade irriterande nog inte det jag sökte: vikt, längd, kön. Däremot slog det mig att alla foton i alla broschyrer (de voro legio) föreställde kvinnor. Finns det inga manliga viktväktare i Viktväktarnas föreställningsvärld? Jag blev förbannad och kränkt.

Hela tiden finner feministiska genusforskare brister i reklamen, som befäster motsatsförhållandet manligt-kvinnligt. Men aldrig att de uppmärksammar när män diskrimineras i reklam. Inte ens när de diskrimineras av Viktväktarna!

Kan man inte ta detta på allvar, undra att dra på munnen åt mig, så kommer vi aldrig att komma ifrån de traditionella könsrollerna. Varför kan inte feminister upptäcka sånt här på egen hand? Och varför, när man tar upp det med dem, håller de med en, men sen gör de ingenting? De fortsätter tiga så fort män diskrimineras.

Nu kommer säkert mina högt värderade diskussionspartners (ett par av dem män och anti-feminister, liksom jag, och en kvinna, som kanske inte kan kallas anti-feminist, men väl feminist-skeptiker eller nyliberal feminist)
att bagatellisera detta, och "förklara" vad det beror på. Men inte heller de finner frågan intressant nog att själva bli observanta på det jag talar om. Med andra ord:
de kommer inte att initiera en debatt utan bara delta i debatter som andra startat i någon förbaskad tabloid eller morgonblaska.

Slutsats: det hela är
bara ett spel: jämställdshetsdebatten, liksom feminismen. Det handlar om könskamp i ett biologiskt, zoologiskt och socio-biologiskt perspektiv. Kraven på rättvisa är bara ett sätt att få fienden/mannen att frånträda privilegier, utan att kvinnorna avträder ett enda!

Jfr. kampen mellan olika etniska grupper! Eller olika djurarter i vilt tillstånd!
Tänker på den där fågelmamman som man sett på TV, som spelar skadad
för att dra rovdjurets uppmärksamhet från boet med ungarna. Den sortens falskspel/krigslist är det.

KGB startade och styrde diverse "fredsgrupper" för att framtvinga nedrustningsbeslut i väst, som inte naturligtvis drabbade Sovjet negativt. Det är precis samma strategi som
feministerna använder mot männen!

Stödord för minnet

Zita, Tyra, halvmil, Nyfors, åskade på avstånd, men mest sol. Grått linne, avklippta levis, gympaskor. Sorterade äntligen (efter alla dessa år!) klädlådorna i gästrummet. (Fick spader när jag letade t-shirt.) Rengjorde sophinkar under diskbänken. Duschade dem i duschkarbinen, spillvattnet i muggen. Läst kapitlet
"Mandarinen" i von Rosens magiska "Gröna kammaren". Lånade "Frukost på främmande planet" av Lundell på biblioteket (och sparade 350 :-)), där jag även hyrde dvd för
20:-. Ställde mig i kö för Vestlins "Krockad". Alla ex. utlånade.

Svensk kassaservice. 199:- postgiro. Klädsel: mörkblå t-shirt med Samuel Adams, kakifärgade shorts, mörkblå regnjacka med huva.

Skrivit flera mail. Som vanligt. Måste minska ner på det och ta mig i kragen. Dvs. våga fortsätta med manus. Lovande inledning ger lätt rädsla för misslyckanden vid nästa försök. Bättre att skjuta upp, verkar jag resonera, fast det kan inte misslyckas, för att alla dörrar står öppna. Somt måste ändå uteslutas, så vad om det jag skriver idag eller imorgon blir skit!

Fann förresten användbart material i kollegieblock när jag såg om "Casablanca" igår.
Fin kopia. Skärpan så bra att man kan ana färgerna bakom den svart-vita ytan.

Ibland talar man om andens makt över materien. Man kunde även tala om kulturens makt över politiken. Och historien.

Det var Ödet som bestämde att Hitler skulle förlora kriget. Orsak och verkan. Inget kunde ändra på det i den stora, universella ekvationen, ty det som skulle kunna det, kunde inte inträffa - p g a den stora, universella ekvationens alla plus och minus och slutsummor.

När jag ser om "Casablanca", som spelades in samma år som Stalingrad, året då det vände, så slår det mig vilken förtröstan om en allierad seger som vilar över "Casablanca". Gör man en så bra film, så har man vunnit kriget. Det gäller att vinna folks hjärtan. Det gäller att få dem att känna sig anständiga, att få dem att leva utan självförakt. Allt det finns som en glad tyst melodi i "Casablanca".

"Vi är de unga i trenchcoat, i biopubliken. . .
vi vill vara som Bogart, inte som Hitler eller Göring. . .
Vi vill mötas utanför bion med regnet droppande från hattbrättet, tala om jazz (som är verboten i Das Dritte Reich) och om Hollywood. Clark Cable, (juden) Cary Grant, Myrna Loy, Asta, Katherine Hepburn, Spencer Tracy, bröderna Dorsey i 'Orkesterfruar', etc."

"Oh, I was moved by your screen dream, celluoid pictures of living. . . here's looking at you kid" ("2HB", Roxy Music)

Ja, redan där avgjordes Tidens slag, och bestämdes framtiden och min barndom tjugo år framåt. Den upphörde med skotten i Dallas den 22 nov. 1963. The end of the age of innocence.

50-talet är, som Göran Hägg skrivit, barnens gyllene årtionde. "Cirkuskvällar länge sen." En osedvanligt bra boktitel. Angela Carter, feminist, död.

"Barndomskvällar länge sen." Stjärnbeströdd natthimmel ovanför hustaken, hunden Lajka,
gårdfarihandlare.

I kväll "Morden i Midsomer". Hur många avsnitt till innan (det fiktiva?) grevskapet
är utplånat?

Bara druckit ett litet glas vitt och två folköl på hela dan. Ingen lådvinsfälla här inte!

Extreme make-over, bantningsnoja, med mera

Vägde 86,9. Okej, det var efter frukost (kaffe utan socker men med en liten skvätt minimjölk, två mackor med tioprocentig ost fyra-sex tunnar skivor in alles plus fyraprocentig lättost istället för bordsmargarin), men ändå. . . Varför har viktreduceringen upphört? Funderar på att börja väga och anteckna allt jag äter.

Jag skall ju ha 28 points per dag. Enligt mästerbantaren på jobbet - i förhållande till längd, kön och vikt.

Daghusse åt Zita, som jag kallar "Extreme make-over" (dock inte inför husse och matte) - hon är en väldigt expressionistisk Riesen, som "tar plats". Julafton flög hon in genom ytterdörren, välte granen och sladdade ut i köket, välte vattenskålen och halkade i den. Det är Zita i ett nötskal. Förmodligen har hon nån medfödd hörselskada dessutom. Eller ett mycket begränsat ordförråd. "Nej", "ligg" och dylikt - i alla fall uttalat av mig - vet hon inte vad det betyder.

Det gör att jag alltid bemött husses och mattes tal om allt beröm Zita lär få på kurser och utställningar med en viss skepsis.

Världens mest väluppfostrade boxertik, Tyra, hade inte fått någon frukost och vi hade precis gått våra 4 dagliga km, men hur skulle jag kunna mata henne med matglada Zita i närheten? Idé: fyllde Tyras skål (den med "good dog"-text i botten) med valp-Frolic, och satte mig sen i vardagsrummet och försökte mata Tyra. Det tog knappt en minut så hade vi sällskap av Zita, som var klar och hade druckit vatten som nu droppade från hennes svarta skägg. Det fanns nu bara ett sätt att mata Tyra, för att inte Zita skulle genskjuta min mot Tyra sträckta, valp-Froligförsedda hand och med sitt kladdiga, vattniga skägg och skumdreglande läppar göra anspråk på även Tyras mat, och det var att kasta iväg en Frolic ut i hallen, och sen snabbt sticka åt Tyra hennes bit.

Fascinerad av matglädjen hos Zita. Högst okvinnlig. Till slut kunde jag inte hålla mig för skratt. En Frolic hamnade under trappen till övervåningen, och Zita försökte först hukande ta sig emellan trappstegen, innan hon ganska snart gick ner och runt samt in under trappan under sådana där högljudda tecknade Walt Disneys-hundssniffningar (SNIFF, SNIFF, SNIFF).

Undrar om hon kan ha mask? Nej, nu var jag elak. Förlåt. Jag tycker faktiskt ganska bra om Zita. Faktiskt.

Mikael Wiehes fästmö

Minns amerikanska nationaldagen 4 juli 1975. Tillsammans med en rödskäggig, tunn- och halvlånghårig James Last-fantast med glasögon, distribuerade jag från Malmö skolbokslager studiematerial till alla sommarstängda skolor i Malmö med omnejd. På lagret jobbade även en piprökande, mustaschsnubbe som spelade i tradjazzbandet Pasadena. Plus en rad andra figurer jag glömt - bortsett från chefen, som var mellan 45-50, och dennes sura tonårsdotter. Dagen till ära hängde jag en liten amerikansk flagga i backspegeln på VW-bussen, men den rödskäggige förklarade att det inte gick för sig utan plockade ner den. Herregud, hade inte amerikanerna redan lämnat Saigon?
Vad var det att tjafsa om?

Men så var det på den tiden. En amerikansk flagga var en lika stor provokation som en svensk i dagens läge!

I centrala Malmö fanns en vanlig bokhandel, som ägde skolbokslagret. Vi parkerade varje dag VW-bussen i en gränd intill den och gick sedan ner via en sidodörr till bokhandelns undervåning, där jag - om jag hade tur - blygt kunde beskåda en mörklockig skönhet med en väldigt avslöjande t-shirt. Vilka meloner! Och då talar jag inte om honungsdito, utan gigantiska vattendito! Enligt välunderrättad källa (den rödskäggige Amerika-hataren)var melonernas Mikael Wiehes. Vad är det Rod Stewart sjunger: "Some guys have all the luck"?

Dagbok

Barnbarnet André (4) trampar svensk mark igen efter två veckor i Turkiet . Där hade man 37 grader - att jämföra med här. Mormor hämtade dem tre på natten på Arlanda. När Andre satt bredvid mig i mormors V70, medan jag spelade Morrisey i surroundsystemet ("Irish blood, English heart. . ."), tittade han på mig och ville hålla handen hela vägen till centrum (hyra film och köpa pump till stora rackans uppblåsbar pool med reningsverk och instruktionsvideo till). Tur att V70:n har automatlåda. När han sen lagt sig hos mormor (han ville sova över) så kom jag in i det mörka sovrummet på övervåningen, där mormor nattade honom, sträckte mig över mormor och gav honom en puss på kinden, varpå han reste sig, tog tag i min nacke och gav mig en puss på munnen.

Sen satt jag och gladde mig åt dessa minnen resten av kvällen medan jag såg klart "Cabaret" på hyr-dvd. Överraskande bra efter alla dessa år. Ja, bättre.

sångerna

P.S. Idag är det höst. Men det har varit hela "sommaren". Förbaskade tyske väderdåre som förutspådde värmebölja i juli och augusti! Förbaskade kvällstidningar med sina sedvanliga bluffrubriker!

Greken Taki jublar

kosmopolit blir åter patriot

Expressens omvända rasism

Hej Otto!

Det är märkligt att din tidnings huvudledare är så okänslig för språkliga valörer att den talar om "svenne-killarna" (bara för att ta ett litet exempel ur detta studium i människoförakt): "I år visade sig invandrartjejerna till och med vara betydligt bättre i svenska än svenne-killarna."

Varför begränsa jämförelsen till "invandrartjejerna" och "svenne-killarna"? Varför inte "svenne-tjejerna" och "invandrartjejerna"? Etc.

Expressen om "svennar">

Sen ljuger texten. Hur många av "invandrartjejerna" är utlandsfödda? Eller begagnar Expressen samma etniska kriterium som SD-kuriren, när den skriver om invandrare? "Ser du ut som invandrare, så är du en invandrare."

Nej, invandrare är ingen etnisk grupp utan ett flertal grupper, sinsemellan ganska olika. Till gruppen invandrare hör även de som invandrat från USA, Storbritannien, Frankrike. Man behöver alltså inte vara arab, turk, kurd, afrikan eller latinamerikan för att vara invandrare.

Men så tänker inte Expressen.

Uppenbarligen är utseende och hudfärg samt etnicitet viktigare än att man verkligen har invandrat. För annars skulle ju inte de som är födda i Sverige räknas som invandrare.

Expressen spär alltså på fördomar och vidmakthåller stereotyper. Inte illa för en "feministisk" och "liberal" tidning!

Mvh

NN

P.S. Sen fann jag även Emma Olssons artikel "Filippa Knutby" bimbokaktig: "Den renskrubbade svenskheten utgör huvudkonceptet när det gäller att kränga inte bara öl eller stretchjeans, utan också etnicitet till konsumenter. . ." Okej. Men varför är svensk etnicitet ondare än annan etnicitet? Varför får man kränga etnicitet på Reorient och i andra sammanhang, men inte svensk sådan? Emma fortsätter: "Imperativen samlas under begreppet svenskhet, som egentligen står för A-människor: Lite svalare och smartare, högre IQ och mindre fluff." Här skall man tydligen associera till Nazityskland. Och gör man inte det, så får man en chans till: "Svenskhet är ett idealtillstånd för mainstreamformen, för dem som fortfarande tror att nationalitet kan vara en fast egenskap hos döda ting. Den hör också ihop med renhet, som om vår flerfaldigt beskrivna skallmätarhistoria aldrig har funnits." Aha! Svenskhet = nazism!

2:a akten i min "pjäs"

- Varför vill ingen diskutera med mig?
- Du kanske är för påstridig, ointressant eller otydlig?
- Eller. . . kanske folk inte förstår sambandet nykonservativa och svensk borgerlighet?
- Jag måste erkänna att jag inte gör det.
- Jag nämnde i ett mail att merparten av de amerikanska nykonservativa hade judisk bakgrund, vilket är sant om tungviktarna bland dem, och att det judiska etablissemanget var pro-immigration; detta fick en interlokutör att tro att jag sagt att de flesta judar i USA röstar republikanskt, eller som han uttryckte det: "Nu är du väl ändå ute och cyklar!" Fast jag inte var det, för jag påstod inte vad han påstod att jag påstod.
- Drop it!
- Ja, jag vet, men man anstränger sig, är nästan övertydlig i sina distinktioner och ändå är det som att det blir för många bollar i luften för en del.
- Vad har du mer att gnälla om?
- Jo, att det inte hjälper att vara kortfattad, rakt på sak, tydlig i sina frågor.
Vissa frågor anses förolämpande eller opassande.
- Hur då?
- Jo, om jag skulle skriva till exempelvis Lisa Abramowicz och fråga varför hon var för en självständig judisk stat, vad det är för skillnad mellan ett judiskt folk och en judisk ras, annat än ordvalet, tror du jag får svar?
- Varför vill du veta det?
- För att förstå en svarsartikel hon undertecknade på DN kultur, där man bland annat tar upp dessa begrepp, men inte förklarar dem.
- En självständig judisk stat - vad kan du ha emot det?
- Inget. Lika lite som en självständig palestinsk stat, eller kurdisk dito, etcetera.
Men detta rimmar illa med nedvärderandet av nationalstatens betydelse när det gäller Sverige och andra västdemokratier, som förväntas acceptera omfattande invandring från främmande kulturer och anpassning till dessa. Vem vågar idag kräva Sveriges rätt att vara en självständig svensk stat?
- Vad menar du med svensk?
- Vad menar Lisa Abramowicz och Per Ahlmark med judisk stat?
- Jag vet inte. Du får väl fråga dem.
- Tror du de svarar?
- Kanske inte.
- Jag har fått uppfattningen att judisk räknas den bara som är det på sin mors sida. Detta var väl före DNA. Man kan aldrig veta vem fadern är - eller kunde aldrig veta det pre-DNA. Nå, jag antar - kanske felaktigt - att det är den definitionen av judisk som avses, när en självständig judisk stat förs på tal. Det vill säga, man avser inte konvertiter som professor Lars Gustafsson i Austin, Texas.
- Varför inte?
- En judisk stat av konvertiter? Jag vet inte om det finns två begrepp här. Dels etnisk judiskhet, dels religiös.
- Men varför inte fråga?
- Därför att jag är rädd för att mitt intresse betraktas som för pedantiskt, för "judemedvetenhet", som är ett annat ord för negativism gentemot judar eller åtminstone okänslighet.
- Ett slags Moment 22?
- Ja, precis.
- Men varför är här viktigt?
- Jo, för att om det legitimt för judar, palestinier och kurder att kräva egna hemländer, territoriella nationer, så måste det ju vara för alla folk - även det svenska. Vad utmärker en kurd? Att hans släkt bott i Sverige sen 16- eller 1700-talet?
Nej, utan blodet, samma sak med svensk. En kurd har förfäder som såg ut som han och som bott i Kurdistan i flera hundra år. Det är en kurd. Samma sak med en svensk. Och precis som ingen, eller få i alla fall, skulle kalla en kurd för främlingsfientlig, om denne ville att kurderna var en majoritet i en kurdisk stat, så kan man kalla en svensk främlingsfientlig, som önskar att svenskarna - dvs. de med flerhundraåriga blodsband till svensk jord - skall förbli en majoritet i sitt eget hemland. Och här kommer vi in på en ganska intressant sak: Per Ahlmark skrev i ett svar till Anders Strindberg i en Israel-debatt i Svenska Dagbladet, att varje folk har rätt att besluta om sin egen invandringspolitik. Detta med avseende på invandringen till Israel. Men när hörde vi Ahlmark säga det om svenska folkets rätt att bestämma sin invandringspolitik? Vi har en livlig, men ensidig invandringsdebatt i Sverige sen flera år, men inte nån gång har jag läst eller hört Ahlmark i den debatten - i alla fall inte tala för en reglerad svensk invandringspolitik. Varför? Varför engagerar han sig mer för Israels rätt att existera som en självständig judisk stat än Sveriges rätt att existera som en självständig svensk stat?
- Det där låter som "Sverige åt svenskarna".
- Ja, kanske, och även som "Israel åt judarna". Eller varför inte "Bevara Israel judiskt!"?
- Jo, men här få du ju fatta att det är skillnad: sex miljoner svenskar mördades inte av nazisterna under senaste kriget. Det fanns inga golfklubbar i USA som en gång i tiden inte tillät svenskar att spela. Ingen skriver om Moders Sveas Protokoll och insinuerar att Volvo, Ikea och Wallenbergs försöker ta över världen.
- Men stopp där: Kurderna då? Palestinierna? Okej, de sistnämndas rätt till egen stat har naturligtvis med judarnas rätt till det att göra, men kurderna. . .
- Jo, men de har förtryckts i de stater de råkat bo i. Turkarna har förtryckt dem, irakierna likaså.
- Så det skall löna sig att vara offer, precis som när det gäller kvotering av afro-amerikaner, latinos och kvinnor i USA, och invandrare (fast inte alla invandrare!) och kvinnor i Sverige.

Forts.