När jag läser Mikael Vestlins "Krockad" slås jag av att jag, trots att jag är tretton år äldre, har samma musikaliska referenser. "This Must be the Place" med Talking Heads och "How do you think it feels" med Lou Reed, "Rock 'n' roll" med Velvet Underground, "Tiny Dancer" med Elton John, "Lenny Bruce" med Bob Dylan, "The Payback" med James Brown, "Sweet Virginia" med Rolling Stones, "Police and Thieves" med Junior Murvin, "Father and Son", med Cat Stevens. har jag i min cd-samling. De flesta andra låtar han nämner har jag antingen haft eller känner till.
Om jag hade skött mina studier och gjort karriär, som min bror, civilekonom, så hade jag inte fortsatt mitt ungkarlsliv. Men nu gjorde jag inte det, och i väntan på det stora Klippet, så kunde jag lika gärna jobba som väktare - som tjejen jag träffat och flyttat ihop med. Och det innebar att jag kunde fortsätta gå i jeans till vardags, för varför sätta på sig kostym, om man skall åka buss och sen byta om till uniform? Och varför i så fall lägga av med att köpa nya LP-skivor, när Van Morrison, Ulf Lundell och Jackson Browne gav ute nya hela tiden?
Innan jag träffade Anki, min fru, så hade jag lika gärna läst musiktidningar om rockmusik som
Rolling Stone, då en tabloid, eller
Crawdaddy, eller glansiga
Creem, och
Musikens Makt, en tabloid, som lyssnat på musiken. Det hängde ihop, hade blivit två sidor av samma mynt.
Och nu fanns rockmusikskribenter i dagspressen. Den mest namnkunnige ca 1976-77, Mats Olsson i Expressen, som vurmade för Eldkvarns "Pojkar, pojkar", Rockpile (Nick Lowe och Dave Edmunds), Ian Dury, och Elvis Costello samt Graham Parker. Klart man blev nyfiken och lyssnade in sig.
Graham Parkers "Howlin' Wind" och "Heat Treatment" diggade både Anki och jag hösten 1976.
Liksom Lundells "Vargmåne" och "Törst".
Och våren -77 - eller om det var hösten - så köpte jag LP:n "This Year's Model" med Costello på skivavdelningen på OBS i Handen.
Så hur slutar man att köpa rockskivor och gå i jeans till vardags och blir vuxen? Har inte ens vanor mycket med ens yrke och livssituation att göra? Är det inte tillgjort att programmatiskt bestämma sig för att nu, inga mer jeans och bara klassisk musik?
Och om man aldrig tyckt om dansband, aldrig tyckt om fotboll i tv, utan föredragit film och böcker, samt musik; om man aldrig meckat med bilar, och tycker snickerier är tråkigt, vad har man då att tala om med jämnåriga på kräftskivor i radhusområdet? Hur många är lika uppdaterade vad gäller Van Morrisons och Ulf Lundells senaste, eller har varit på bio nyligen, eller läser böcker?
Och hur många hamnar automatiskt i en ungdomlig gemenskap, genom att de flesta kollegor är yngre, så att de hänger med ut på disko och fester? Man hade inte tänkt att det skulle bli så.
Det blev bara så genom att man inte skötte sina studier och inte gjorde karriär. Ungkarlsvanorna förblev intakta, om än modifierade när det gäller sex och droger, men inte rock'n' roll.
Fortfarande hoppas jag att skriva Boken. "Every day I write the Book". (Elvis Costello.) För jag behöver reda ut alla trådar som ledde hit, sätta in dem i ett perspektiv. Sen behöver jag bena ut
hur jag kommit att bli massinvandringskritiker (som halva svenska folket) och EU-kritiker, efter att ha röstat för medlemskap; och hur jag resonerar i abortfrågan och i knarkfrågan, om feminism och jämställdhet, med mera; den kronologiska utvecklingen till dessa ståndpunkter.
För det finns alltid en kronologi i ens politiska utveckling.
Dessutom är mina ståndpunkter kombinerade på ett så okonventionellt (fast helt logiskt) sätt, att få människor kan, utifrån vad jag tycker i en fråga, gissa sig till vad jag tycker i en annan.
Vad man kommer att upptäcka, om jag blir klar med Boken, är att jag är ovanligt liberal och en ovanligt konsekvent liberal, men att jag även kan kallas konservativ, eftersom jag vill bevara den politiskt mest liberala civilisationen i världshistorien, nämligen den västerländska.
Vulgär-konservativ är jag alltså inte. Nej, i första hand är jag väl en liberal humanist, som vill rädda det som räddas kan av det västerländska kulturarvet. Det kommer att kräva kompromisser, men det är också det enda realistiska. Inget politisk läger kan i dagens värld ensamt bestämma den politiska dagordningen. Kompromiss är nödvändigt, och min främsta kritik mot vårt nuvarande politiska etablissemang är, att man inte vill inse det.
