Idag är det inte Laurel Canyon som gäller. "Out on the weekend" med Neil Young funkade inte. Så även Crosby, Stills and Nash "går fetbort". Velvet Undergrounds "Who loves the sun" funkade bättre. Lite sommarvarm New York-känsla är "aldrig fel". Och här sitter jag med en "icecold beer, lazing on a Sunny Afternoon, in the summertime, in the summertime", så då borde det bli engelsk veteranrock idag. Kinks och så. Eller lite som i Oasis-videon "Don't look back in anger".
Igår spelade jag förresten "Common one"-cd:n med Van Morrison, den med "Summertime in England" på. Underbar. "Sitting by the river bank" (nej, det är inte Van utan Kinks) -känsla. Skuggiga träd. Pick-nick.
Och sen gå in i den normandiska bykyrkan, "in haunts of ancient peace" (det är en låt på "Common one").
"The voice of Mahilia Jackson came thru the ether. . ."
"Oh, my common one, my illuminated one, with the light in her head . . ."
"Take a walk with me, talk with me. . ."
*****
När jag var liten red jag i min fantasi på en häst i Vilda västern. Van Morrison: "When I was a cowboy, out on the Western plains. . ." (dubbel-cd:n "The Philosopher's Stone")
Häromdagen var jag så uttråkad under min dagliga halvmil, som jag mestadels sprang (dåliga 36 minuter!) , men för att inte ge upp hela tiden lekte jag - 55-årig morfar - att jag red genom samtliga amerikanska delstater. Bara för ta bort medvetandet om hur jobbigt det var att springa.
Red från Alberta i Canada ner till Montana, ner i Wyoming (Fort Laramie, Cheyenne), till Colorado (Denver, Aspen, Cripple Creek), ner till New Mexico (Santa Fe, Taos), över Rio Grande in i Mexiko (Juarez, Tijuana; skitdålig på mexikansk geografi), sen västerut mot Texas (San Antonio, Fort Worth, Austin, Panhandle), in i Arkansas (Fort Smith, Little Rock), sen västerut mot Oklahoma, indianterritoriet, upp i Kansas (Dodge, Abeline, Hays City), sen Nebraska (Fort Lindcoln), vidare upp i South Dakota (Deadwood där Vilde Bill Hickcock sköts i ryggen av Jack McCall 1876), etcetera, etcetera. Red ett varv till, till British Columbia, Washington, Oregon, Kalifornien, Arizona, New Mexico, Texas, Louisiana, upp längs östkusten, New England, sen in i Quebec, etcetera.
Jag red kors och tvärs, genom Minnesota, till Wisconsin, Illinois, Indiana, Ohio, ner genom Kentucky och Tennessee (enda delstat jag undvek var West Virginia, där halvportionen och den förmodligen inkvoterade Lynndie England kommer ifrån).
*****
Under dagens halvmil (gick, ryggare med vattenflaska och skrivblock) , tänkte jag på min fíxering vid årtal. En minst sagt sliten klyscha är att "jag är så dålig på årtal", men si, det är inte jag. Om det är nåt jag är bra på (bortsett från amerikanska delstater), så är det årtal.
Som cowboyfrälst tioåring ritade jag gärna gravstenar med namn på Vilda västern-banditer med deras födelseår och dödsår.
De år som var särskilt bemärkta i västerns historia blev som heliga mantra: 1873, 1876, 1881.
1873 fattar jag inte riktigt, annat än att det var det året Winchester gav ut sin klassiska gevärsmodell. Men det hade funnits utseendemässigt likadana innan. Colt gav också ut en kortpipig 45:a.
1876 var ett stort år: Little Big Horn, Hickcocks död i Deadwood, South Dakota, James-Younger-ligans nederlag i Northfield, Minnesota.
1881 var förstås året då Billy The Kid blev skjuten.
Givetvis fanns det andra årtal som var nästan lika fina: 1866 (Chisholm Trail -den första boskapsdrivningen från Texas till järnvägen i Kansas), 1868 (Sand Creek-massakern), 1871 (Clay Allisons skjuter upp den lilla staden Canadian i Texas, ridande naken så när som på ett revolverbälte runt midjan och dyngrak), 1877 (året då Crazy Horse dog), 1878 (året då tåg- och bankrånaren Sam Bass sköts i Texas).
Sen fick man hoppa till 90-talet. Det fanns en viss magisk spänning detta sista decennium och 1900-talets första år, då den gamla tiden krockade med den nya.
Min fixering vid årtal gjorde att jag hade lätt att säga rätt när vi såg på "Kvitt eller dubbelt" i ämnet Vilda Västern. Pappa blev så imponerad att han ringde SvT och ville anmäla i en framtida tävling.
Även i plugget ledde mina historiska och geografiska kunskaper rörande USA till, att jag i sexan fick ta över undervisningen i dessa ämnen, samt visa upp mina färdigheter i dem på avslutningen i klassrummet inför sommarlovet 1962.
Sen kom amerikanska förbudstiden, 1919-1933, som blev mitt nya stora intresse. Favoritårtal:
1931-34. Ja, jag vet, att jag därmed överskridet förbudstidens sista år, men 1934 var året då Dillinger sköts. 1933 var året för Kansas City-massakern. 1931 var, förutom att Al Capone åkt in för skattefusk, året då väl Barker-ligan började? Började Dillinger samma år? Barker-ligan sköts väl sönder och samman i Florida 1935?
Brukade läsa om det i dr. Lindroths bokband med alla världsdelars kriminalhistoria. (Således läste jag även om Salaligan, ett slags svensk motsvarighet till de amerikanska gangsterligorna.)
Ehuru de historiska epokerna skiftat, så har jag sen tidig ungdom hyst ett brinnande historiskt
intresse. Till slut har det omfattat religionshistoria, litteraturhistoria, pophistoria, filmhistoria och politisk historia. Och läsningen i dessa ämnen har alltid varit lustbetonad, varför en himla massa årtal och andra fakta fastnat i minnet. Detta har emellanåt lett till irritation när tidningar lämnat inkorrekta uppgifter.
Jag har till och från mailat syndarna, och i flera fall fått tack för att jag gjort det. DN:s Georg Cederskog förtjänar här ett särskilt hedersomnämnande.
http://www.harbour.sfu.ca/~hayward/van/lyrics/commonone.html
http://www.legendsofamerica.com/HC-ClayAllison1.html
http://www.wyomingtalesandtrails.com/photos7.html
