Polarexpressen

Gott folk!
Ni måste se Polarexpressen! Om ni älskar julen, och ser tillbaka på er barndom med ett leende. Den handlar om en kille ca tio i en villaförstad i Grand Rapids, Michigan, på 60-talet, som börjat tappa tron på jultomten. Det är kvällen före juldagen (alltså julafton, men som ni vet firar amerikaner jul på juldagen) och snön faller över gatan och hustaken, ja, utanför det fönster till det sovrum där den här killen ligger i sin säng och tittar ut.
I sina gömmor har han ett nummer av den gamla fina amerikanska tidskriften Saturday Evening Post, som jag köpte som tonåring på 60-talet, (tidningen är grundad av Benjamin Franklin och världsberömd genom Norman Rockwells realistiska målningar av amerikanskt vardagsliv från 30-, 40- och 50-talet på omslagen), som visar ett barn som sliter av en varuhustomte dennes skägg.
Han går nerför trapporna i det tysta huset där föräldrar och lillasyster sover samt kikar in i vardagsrummet där på ett bord ett fat med kakor och ett glas mjölk är framställt till tomten. Men kakorna är orörda och mjölken kvar i glaset.
Det handlar alltså om tro. Många kristna måste känna igen sig. De som tappat sin tro, som inte kan förena den med varken sitt förnuft eller evolutionen.
Men i den här pojkens fall handlar det alltså om att förlora barnatron på tomten.
Han drömmer kanske, det framgår inte klart, men när han ligger i sin säng vibrerar marken, nattduksbord, skrivbordet och ett ljus kommer utifrån in i rummet.
Han går ut i morgonrock och toflor och där på gatan står ett gammaldags ånglok, sådana där bjässar som fanns i slutet på 1800-talet, med en massa eleganta passagerarvagnar efter sig. En konduktör skymtar som är en dataanimerad kopia av Tom Hanks.
Ni har sett "Toy Story", "Hitta Nemo" och "Superhjältarna" från Pixar; men det här inte samma teknik, fast datorer använts; ändå finns det en likhet i den pedantiska omsorgen om minsta detalj i bakgrunderna och i djupet i bilden.
Fast det här är mer som om man filmat skådespelarna och sen lagt på färg eller dataanimation, fast inte så mycket att de blir som figurerna i en pixar-film.
Nedan en förklaring från Polarexpressens hemsida om hur filmningen gick till.

Raltson föreslog Motion Capture, en teknik där en skådespelares agerande digitalt fångas upp av datoriserade kameror och blir en mänsklig blåkopia när det gäller att skapa de virtuella karaktärerna. Zemeckis kände till tekniken men han hade inte förväntat sig att använda den under inspelningen av POLAREXPRESSEN, baserad på de tillämpningar han sett. Men det var ingen vanlig Mo-Cap hans vän hade tänkt sig. Det måste bli ett jättekliv bortom gängse standard för att kunna åstadkomma det djup och visuell komplexitet som Zemeckis krävde.
Av en tillfällighet, hade Ralston och hans medarbetare vid Imageworks , specialeffektövervakaren Jerome Chen, gjort inledande tester med en sådan avancerad teknik. Det skulle bli nästa generation av Mo-Cap, åtskilligt mer sofistikerad än något som någonsin tidigare skådats.
Förutom att bara skapa rörelser, är detta högt utvecklade system designat för att fånga varje knappt märkbar röelse, från det subtila i en skådespelares agerande, ned till minsta nyans eller en ryckning i ögonlocket.Dessutom, olikt existerande Mo-Capsystem med begränsad räckvidd, kan det på samma gång spela in tredimensionella, narturtrogna ansikts- och kroppsuttryck från flera skådespelare, genom ett system av digitala kameror som har en täckning på fulla 360 grader.
Genom att arbeta tillsammans, kunde teamen hos Polar och Imageworks göra en praktisk test av processen. De använde sig av Tom Hanks som deras första testobjekt.
”Jag visste ingenting om detta”, säger Zemeckis om den banbrytande processen, som de slutligen – och helt passande – döpte till Performance Capture. ”När vi gjorde den första testen och resultatet kom tillbaka, visade sig det vara ett perfekt sätt att spela in POLAREXPRESSEN. ”Faktum är”, medger han, ”om detta inte hade varit möjligt, eller hade utvecklats till denna grad, så skulle jag troligtvis ha avbrutit hela filmprojektet.”
Här fanns nu ett sätt – det enda sättet – för att återskapa Van Allsburgs oljemålningar på vita duken. Samtidigt kunde man behålla omedelbarheten i de riktiga skådespelarnas prestationer.
Som Ralston beskriver det, ”erbjuder Performance Capture att Van Allsburgs värld återges på ett levande sätt, samtidigt som man tillför en känsla av ökad realism genom rolltolkningarna. Det är som om man tar själen hos en levande person och överför den till en virtuell karaktär.”
Tekniken ökar inte bara storleken på det spelfilmsmaterial som kan fångas upp och översättas digitalt, det ger också regissören möjligheter utan motstycke när det gäller att välja hur filmen ska berättas. Medan traditionell filmklippning är beroende av kamerans räckvidd eller hur vinklar är filmade på plats, erbjuder Performance Capture-teknologin en full, obegränsad täckning som bokstavligt talat tillät Zemeckis att skapa specialgjorda tagningar under klippningsprocessen. Han kunde välja mellan en rad djup och perspektiv och flytta karaktärer i relation till deras cyberomgivningar för att förstärka nyanser i deras uttryck eller andra detaljer, allt med naturliga kamerarörelser.
Oljemålningseffekten, så viktig för Zemeckis, förbättrades med hjälp av lager under filmens efterarbete, genom det senaste i datorrendering.
POLAREXPRESSEN är den första långfilm som i sin helhet är inspelad med Performance Capture.
De som har sett de slutliga filmscenerna intygar att de trotsar all beskrivning. Det finns helt enkelt inget man känner igen och kan jämföra med. Istället beskrivs tekniken ofta vad den inte är – det är inte traditionell animation, inte direkt Motion Capture och heller inte spelfilm. Performance Capture är en konstform på sitt eget sätt, som effektivt bryter ny grund och erbjuder bilder som inte liknar något som tidigare visats.
Zemeckis är inte den som introducerar ny filmteknik, bara för sakens skull. Han kan se tillbaka på en karriär som filmskapare där han infört många imponerande innovationer. Men han är fullt medveten om att varje gång han gjorde något tekniskt banbrytande, var det för att kunna berätta en historia på ett bättre sätt.
http://www.polarexpressen.se/
Hämtade André på dagis kvart i två. Han hade sin röda tomteluva på sig. De andra barnen hade inga tomteluvor. Vi for iväg, tankade, sen i in till Filmstaden Söder.
Parkerade i garaget inunder, hämtade ut de förhandsbeställda (via Internet förstås) biljetterna i godiskassan och gick sen till McDonalds på Folkungagatan. André fortfarande i sin tomteluva. Tjejen som tog vår beställning fick av mig veta att vi skulle på bio, André upprepade "Superhjältarna" som ett mantra, och, ja, sa att vi sett den också, och "Hitta Nemo", att vi nu skulle se "Polarexpressen" och att det blev mycket bio för mig med mitt barnbarn. Tjejen sa då att det inte kunde vara så tråkigt med ett så sött barnbarn. Instämde.
André har blivit så pratig. Frågar om allt. Alla knappar i bilen och varför min duffel hade foder etc. Sen gör han en massa avancerade läten som jag uppmanas imitera.
Nåväl, aldrig har André varit så uppslukad av en film. Ropade t ex till killen som jag inledningsvis berättade om "öppna inte dörren, öppna inte dörren" (i en av tågvagnarna) Och den är fantastisk. Jag blev rörd flera gånger, och fick torka bort en tår. Har nog inte varit så tårögd på en bio sen jag såg Micke och Molle med Andrés mamma när hon var tio, elva år och skämdes för att jag satt och hulkade.
På vägen hem stannade vi till och hyrde varsin dvd på No 1 Video, jag "Dreamers" och André "Alla älskar Musse". Sen middag, kuckeliku med min fru, och nu sitter jag här. En perfekt dag så långt.

Sann konservatism

Home About Columnists Blog Subscribe Donate

Conservative
by Charley Reeseby Charley Reese


I've always been competitive but never ambitious, but were I ambitious, I would feel that I had at last arrived. Some letter writer, basking in the reflected glory of George Bush's re-election, included me in a list of what he called "limousine liberals."
He couldn't be more wrong. I am a blue-collar working guy. Some journalists have pretensions of being professionals, but we are really just a bunch of Joe Lunch Buckets working in an information factory. And I am not a liberal.
His mistake was in his apparent definition of "conservative," which he seems to think is somebody who is in favor of foreign wars and against gay marriage and abortion. That is a definition of conservative straight out of the "How to Dupe the Dumb Masses" manual used by professional campaign managers like Karl Rove.
So, let me explain what a conservative is. A conservative believes that not only should the Supreme Court strictly construe the Constitution, but so should the president, the House, the Senate, governors, mayors and everybody else. A conservative does not approve of wars, except in defense of the land and the people, and only upon a declaration of war by both houses of Congress. A war to liberate somebody else from a nasty government is unconstitutional, illegal and immoral.
To strictly construe the Constitution is to recognize that it is not a "living document" to be amended by interpretation, but rather is a contract between the states and the federal government. To be properly construed, it must be read in the context of the times in which it was written and adopted.
A conservative is against foreign aid. Nowhere in the Constitution is Congress authorized to tax the American people and then hand their money to a foreign government as either a gift or a loan. Nowhere in the Constitution is the federal government authorized to provide welfare, health care, housing or education. Nowhere in the Constitution does it mention abortion or gay marriage. Nowhere in the Constitution is the federal government authorized to subsidize either individuals or corporations.
Philosophical and moral issues are to be decided by the legislatures of the states, not by federal courts or even by Congress, whose duties and powers are strictly limited by the Constitution. Whether homosexuals should be allowed to marry or form civil unions and whether abortion should be legal or illegal are both questions to be decided by the state legislatures. No state or federal judge should have a say in the matter, and Congress likewise has no authority to intervene one way or the other.
A conservative Christian believes that his own soul is not imperiled if other people down the street decide to do some sinning. A conservative Christian recognizes that he is commanded to feed the hungry, clothe the naked and comfort the sick and dying. He is not commanded to shift this responsibility to government. He is not commanded to judge other people's lives and to regulate their behavior. A conservative Christian recognizes that something does not have to be illegal in order for him to refrain from doing it.
A conservative believes in the real, traditional values of this country: courage, hard work, self-reliance, frugality, chastity before marriage, faithfulness after marriage, loyalty to family and loyalty to the Constitution. Loyalty to a political party or to a politician is profoundly un-American.
Now, it should be noted that the republic handed to us by our Founding Fathers died with the Confederate States of America. That's what that war was about. Since then, we have had a centralized national government ever increasing its powers, and an imperialistic foreign policy. People in Washington pay lip service, if that, to the Constitution, and people outside of Washington don't seem to care.
As for traditional values, they are little observed. America is a decadent country, especially its cultural elite. One would have to be deaf, blind and living in a monastery not to recognize this. A true conservative has no place in either major party. They are both committed to a centralized government at home and imperialism abroad. One's only choice on Election Day is to try to pick the more competent of two candidates.
So there. I am not a limousine liberal. I am a homeless conservative living in an empire.
December 1, 2004
Charley Reese [send him mail] has been a journalist for 49 years, reporting on everything from sports to politics. From 1969–71, he worked as a campaign staffer for gubernatorial, senatorial and congressional races in several states. He was an editor, assistant to the publisher, and columnist for the Orlando Sentinel from 1971 to 2001. He now writes a syndicated column which is carried on LewRockwell.com. Reese served two years active duty in the U.S. Army as a tank gunner. Write to Charley Reese at P.O. Box 2446, Orlando, FL 32802.
© 2004 by King Features Syndicate, Inc.
Charley Reese Archives

Back to LewRockwell.com Home Page