Kunde nästan se in i Andrés värld eller bild av världen idag, när vi gick med Tyra och Ture i Strålsjösrevervatet. Han i fodrad vintermössa, overall, som han drog ner för att kissa mot ett träd. Det var soligt, kallt. Strålsjön frusen. Till Andrés stora glädje. Han började hacka i isen vid stranden med en barkbit som var lite vass i ena ändan.

Vi åt medhavt knäckebröd med ost. Först ville André inte ha brödet, bara osten, men strax ändrade han sig. Tog en tugga och sa "mm, vad gott"!

På avstånd hördes en välbekant melodi och André sken upp och ropade "glassbilen".

Han "fiskade" pinnar på vägen tillbaka till bilen med en smal gren.

Tänkte på hur barn går upp i stunden. Hur glada de kan bli för det "enkla", som is på vatten, som ju egentligen är ett större mysterium än det som människor kan skapa. Kom att tänka på Beppe Wolgers sång om det "gåtfulla folket".

Vi for hem och lämnade hundarna. Sen till Godissvampen för att spela flipper. Sen hem igen för att hamra sönder en plastboll som innehöll en pokemon.

Barn bryr sig inte om partitillhörighet, som jag - bryr sig inte om Göran Perssons hedersdoktorshatt, eller trängselskatt, teologi, invandring, EU. För dem är världen full av de mest intressanta saker som finns runt om dem. Ja, datorer förstås, TV, McDonalds, men även en sandlåda, morfar, mormor, mamma, pappa, kamraterna på dagis, en studsboll, en rutschkana.