Gott folk!
Ni måste se Polarexpressen! Om ni älskar julen, och ser tillbaka på er barndom med ett leende. Den handlar om en kille ca tio i en villaförstad i Grand Rapids, Michigan, på 60-talet, som börjat tappa tron på jultomten. Det är kvällen före juldagen (alltså julafton, men som ni vet firar amerikaner jul på juldagen) och snön faller över gatan och hustaken, ja, utanför det fönster till det sovrum där den här killen ligger i sin säng och tittar ut.
I sina gömmor har han ett nummer av den gamla fina amerikanska tidskriften Saturday Evening Post, som jag köpte som tonåring på 60-talet, (tidningen är grundad av Benjamin Franklin och världsberömd genom Norman Rockwells realistiska målningar av amerikanskt vardagsliv från 30-, 40- och 50-talet på omslagen), som visar ett barn som sliter av en varuhustomte dennes skägg.
Han går nerför trapporna i det tysta huset där föräldrar och lillasyster sover samt kikar in i vardagsrummet där på ett bord ett fat med kakor och ett glas mjölk är framställt till tomten. Men kakorna är orörda och mjölken kvar i glaset.
Det handlar alltså om tro. Många kristna måste känna igen sig. De som tappat sin tro, som inte kan förena den med varken sitt förnuft eller evolutionen.
Men i den här pojkens fall handlar det alltså om att förlora barnatron på tomten.
Han drömmer kanske, det framgår inte klart, men när han ligger i sin säng vibrerar marken, nattduksbord, skrivbordet och ett ljus kommer utifrån in i rummet.
Han går ut i morgonrock och toflor och där på gatan står ett gammaldags ånglok, sådana där bjässar som fanns i slutet på 1800-talet, med en massa eleganta passagerarvagnar efter sig. En konduktör skymtar som är en dataanimerad kopia av Tom Hanks.
Ni har sett "Toy Story", "Hitta Nemo" och "Superhjältarna" från Pixar; men det här inte samma teknik, fast datorer använts; ändå finns det en likhet i den pedantiska omsorgen om minsta detalj i bakgrunderna och i djupet i bilden.
Fast det här är mer som om man filmat skådespelarna och sen lagt på färg eller dataanimation, fast inte så mycket att de blir som figurerna i en pixar-film.
Nedan en förklaring från Polarexpressens hemsida om hur filmningen gick till.
Raltson föreslog Motion Capture, en teknik där en skådespelares agerande digitalt fångas upp av datoriserade kameror och blir en mänsklig blåkopia när det gäller att skapa de virtuella karaktärerna. Zemeckis kände till tekniken men han hade inte förväntat sig att använda den under inspelningen av POLAREXPRESSEN, baserad på de tillämpningar han sett. Men det var ingen vanlig Mo-Cap hans vän hade tänkt sig. Det måste bli ett jättekliv bortom gängse standard för att kunna åstadkomma det djup och visuell komplexitet som Zemeckis krävde.
Av en tillfällighet, hade Ralston och hans medarbetare vid Imageworks , specialeffektövervakaren Jerome Chen, gjort inledande tester med en sådan avancerad teknik. Det skulle bli nästa generation av Mo-Cap, åtskilligt mer sofistikerad än något som någonsin tidigare skådats.
Förutom att bara skapa rörelser, är detta högt utvecklade system designat för att fånga varje knappt märkbar röelse, från det subtila i en skådespelares agerande, ned till minsta nyans eller en ryckning i ögonlocket.Dessutom, olikt existerande Mo-Capsystem med begränsad räckvidd, kan det på samma gång spela in tredimensionella, narturtrogna ansikts- och kroppsuttryck från flera skådespelare, genom ett system av digitala kameror som har en täckning på fulla 360 grader.
Genom att arbeta tillsammans, kunde teamen hos Polar och Imageworks göra en praktisk test av processen. De använde sig av Tom Hanks som deras första testobjekt.
”Jag visste ingenting om detta”, säger Zemeckis om den banbrytande processen, som de slutligen – och helt passande – döpte till Performance Capture. ”När vi gjorde den första testen och resultatet kom tillbaka, visade sig det vara ett perfekt sätt att spela in POLAREXPRESSEN. ”Faktum är”, medger han, ”om detta inte hade varit möjligt, eller hade utvecklats till denna grad, så skulle jag troligtvis ha avbrutit hela filmprojektet.”
Här fanns nu ett sätt – det enda sättet – för att återskapa Van Allsburgs oljemålningar på vita duken. Samtidigt kunde man behålla omedelbarheten i de riktiga skådespelarnas prestationer.
Som Ralston beskriver det, ”erbjuder Performance Capture att Van Allsburgs värld återges på ett levande sätt, samtidigt som man tillför en känsla av ökad realism genom rolltolkningarna. Det är som om man tar själen hos en levande person och överför den till en virtuell karaktär.”
Tekniken ökar inte bara storleken på det spelfilmsmaterial som kan fångas upp och översättas digitalt, det ger också regissören möjligheter utan motstycke när det gäller att välja hur filmen ska berättas. Medan traditionell filmklippning är beroende av kamerans räckvidd eller hur vinklar är filmade på plats, erbjuder Performance Capture-teknologin en full, obegränsad täckning som bokstavligt talat tillät Zemeckis att skapa specialgjorda tagningar under klippningsprocessen. Han kunde välja mellan en rad djup och perspektiv och flytta karaktärer i relation till deras cyberomgivningar för att förstärka nyanser i deras uttryck eller andra detaljer, allt med naturliga kamerarörelser.
Oljemålningseffekten, så viktig för Zemeckis, förbättrades med hjälp av lager under filmens efterarbete, genom det senaste i datorrendering.
POLAREXPRESSEN är den första långfilm som i sin helhet är inspelad med Performance Capture.
De som har sett de slutliga filmscenerna intygar att de trotsar all beskrivning. Det finns helt enkelt inget man känner igen och kan jämföra med. Istället beskrivs tekniken ofta vad den inte är – det är inte traditionell animation, inte direkt Motion Capture och heller inte spelfilm. Performance Capture är en konstform på sitt eget sätt, som effektivt bryter ny grund och erbjuder bilder som inte liknar något som tidigare visats.
Zemeckis är inte den som introducerar ny filmteknik, bara för sakens skull. Han kan se tillbaka på en karriär som filmskapare där han infört många imponerande innovationer. Men han är fullt medveten om att varje gång han gjorde något tekniskt banbrytande, var det för att kunna berätta en historia på ett bättre sätt.
http://www.polarexpressen.se/
Hämtade André på dagis kvart i två. Han hade sin röda tomteluva på sig. De andra barnen hade inga tomteluvor. Vi for iväg, tankade, sen i in till Filmstaden Söder.
Parkerade i garaget inunder, hämtade ut de förhandsbeställda (via Internet förstås) biljetterna i godiskassan och gick sen till McDonalds på Folkungagatan. André fortfarande i sin tomteluva. Tjejen som tog vår beställning fick av mig veta att vi skulle på bio, André upprepade "Superhjältarna" som ett mantra, och, ja, sa att vi sett den också, och "Hitta Nemo", att vi nu skulle se "Polarexpressen" och att det blev mycket bio för mig med mitt barnbarn. Tjejen sa då att det inte kunde vara så tråkigt med ett så sött barnbarn. Instämde.
André har blivit så pratig. Frågar om allt. Alla knappar i bilen och varför min duffel hade foder etc. Sen gör han en massa avancerade läten som jag uppmanas imitera.
Nåväl, aldrig har André varit så uppslukad av en film. Ropade t ex till killen som jag inledningsvis berättade om "öppna inte dörren, öppna inte dörren" (i en av tågvagnarna) Och den är fantastisk. Jag blev rörd flera gånger, och fick torka bort en tår. Har nog inte varit så tårögd på en bio sen jag såg Micke och Molle med Andrés mamma när hon var tio, elva år och skämdes för att jag satt och hulkade.
På vägen hem stannade vi till och hyrde varsin dvd på No 1 Video, jag "Dreamers" och André "Alla älskar Musse". Sen middag, kuckeliku med min fru, och nu sitter jag här. En perfekt dag så långt.
