Figurer i ett landskap

På dagens långpromenad skyndade sig elva kalvar eller snarare kvigor fram till stängslet, när jag och Ture och Tyra gick förbi. De ställde sig på tvären som soldater på en kaserngård och stirrade. Jag antar att det hade med deras ungdom att göra, att de var så nyfikna. Att de ännu inte hunnit bli blasé.

Påminde mig om när Tyra var valp och såg sig själv i speglarna på skjutdörrarna i sovrummet. Hon blev jätteglad varje gång hon såg den "andra hunden" och skällde och viftade på svansen och inviterade med sänkt framkropp till lek.
Men när leken uteblev, gick hon mot hunden i spegeln, och den gjorde likadant, och sen ställde de sig nos mot nos med samma fundersamma uttryck i ögonen. Det måste ha varit en förvirrande upplevelse för "stackars" Tyra.

Efter ett par veckor tröttnade hon på hunden i spegeln som med sitt kroppsspråk uppmanade till lek, men som inte menade något med det, och den verkade också tröttna på henne. Nu lever de jämsides utan att ta notis om varandra. Kanske säger det ett kroppspråkligt "hej" ibland.

Medlemmarna i "de elva kvigornas gäng" kommer på samma sätt som Tyra att tröttna, när människor och hundar och hästar utanför deras hage mist nyhetens behag.

På tal om hästar så kommer det ofta män och kvinnor (dock mest kvinnor) till häst på grusvägen mellan fälten. Idag en häst med en blond, medelålders kvinna i sadeln. Hon red makligt och rakryggad i grön jacka och brun ridhjälm, och hälsade leende på den kort-och gråhårige mannen i solglasögon och grå munk- samt blå regnjacka (för att han såg rolig ut eller för att hans hundar gjorde det eller alla tre tillsammnans)? Var det slottsfrun på Erstavik?

Och var det hennes man som jag senare mötte, som kom dundrande på cykel från Ältahållet iförd ett slags kroppsstrumpa och hermeshjälm i plast, på väg från jobbet inne i Stockholm till aperitifen på slottet? Klockan var runt fyra, så han borde hunnit duscha och få på sig en smoking före fem.

Även en grå, småkall dag som idag är landskapet på min långpromenad vacker och 1700-tals-likt. Idag var vädret dock påfrestande i sin manodepressivitet: omväxlande sol och mulet var femte minut. De väldiga, upptornande molnmassorna låg i lager på lager över horisonten. När solen tittade fram såg jag hur högt upp en del moln befann sig; de vitaste, som såg ut som bomull, var längst upp. Under dem fanns de som var mestadels blyerstgrå eller något ljusare. Tillsammans med den blå himlen emellan dem, och på den solen, och under allt det himmelska marken med fälten och skogsdungarna i olika nyanser av grönt, var de med på en anslående färgkarta. Som vanligt stannade jag i djup beundran inför detta guddomliga konstverk. Men närvaron av en mänsklig hand i landskapets utseende fick mig tänka, att Gud måste fått hjälp av en landskapsarkitekt. Allt var så balanserat och vackert, som en botanisk trädgård eller slottspark!

Funderade på om jag i morgon skulle föreviga synintrycken med stillbilds- eller videokamera. Så att fler än jag fick se vad jag snackade om, i stället för att bara lyssna till mig eller läsa mina pinsamt tafatta försök till beskrivningar.

Hade jag dessutom haft en digitalkamera kunde jag visa världen via min dagbok här på Internet hela härligheten!

Erstavik!