CIA-program gör mig nostalgisk

Bra dokumentär om CIA på Ettan.

Har kluvna känslor inför organisationen. En viss beundran. Ni bör läsa Norman Mailers
"Patrioten".

Jag är ett barn av det kalla kriget. Merparten av mitt liv har jag levt i ingenmansland mellan Nato och Warzawapakten. Utan facit. Och resonerat som Henry Kissinger: man måste agera utifrån den mest negativa hypotesen.

Jag har känt den s.k. rysskräcken in på bara kroppen. Särskilt tydligt i minnet bär jag ryssarnas inmarsch i Tjeckoslovakien den soliga, varma augusti 1968 och ubåtskränkningarna i den svenska skärgården i början av 80-talet.

Naturligt nog såg jag i amerikansk militär överlägsenhet visavi Sovjet en garant om fortsatt oberoende för mitt fosterland. Men jag var även pro-amerikan, genom påverkan från mina föräldrar; vidare via den amerikanska populärkulturella vågen efter kriget i form av jazz, rock 'n' roll, film och tv-serier.

Jag har ibland jämfört min attityd till USA med en svensk kommunists attityd till Sovjet eller en svensk 30-talsnazists till Tyskland. Eller mer sympatiska paralleller: alla dessa svenska anglofiler (t ex Jolo) som är mer brittiska än britterna, eller frankofiler (t ex Knut Ståhlberg), som är mer franska än fransmännen.

Sverige är en liten nation. Det är naturligt att även dess mest patriotiska invånare ser upp till mer framstående nationer. I mitt fall råkade det bli USA. Ja, man kan i det fallet tala om en förälskelse - och, som bekant, gammal kärlek rostar aldrig.

När jag i mitten på 60-talet fick ett brinnande intresse för amerikansk politik, föregånget av ett brinnande för amerikansk historia, så orienterade jag mig bort från den dåtida anti-amerikanismen i min omgivning. Ju mer anti-amerikansk den blev, desto mer fanatisk blev min kärlek till USA och allt amerikanskt.

Skällde omgivningen på senator McCarthy, så blev jag för honom. Skällde den på Barry Goldwater och Ronald Reagan, så försvarade jag dessa. Ja, alla de politiker och militärer som blev måltavlor för vänsterkritik hyllade jag. T ex general MacArthur,
journalister som Westbrook Pegler, seriefigurer som "Daddy Warbucks", etc. Bara det var gammalt och konservativt samt amerikanskt så var det bra.

Och bortsett från en sejour en månad i USA sommaren 1967, så spenderade jag merparten av 60-talet i Örebro. En vackrare stad än vad ni kan ana. Har gått in på tradera.com och studerat gamla vykort från Örebro, och de har slagit an speciell sträng i min själ.
Mitt 60-tal i Örebro har återskapats i hög grad via dessa vykort. Speciellt ett som visar på en liten grusstrand nedanför Centralparken, vid Svartån, mitt emot slottet. Man ser människor på några bänkar och änder och gäss, och först då på tradera.com mindes jag att jag brukade sätta mig där för trettiofem, trettiosex år sen.

I detta Örebro köpte jag amerikanska tidningar som Saturday Evening Post, Look, Life, Time, Newsweek, bland de seriösa magasinen; Mad, Sick och Help bland de satiriska. På biblioteket satt jag och läste Atlantic Monthly. Drömde en gång om att jag åter besökte mitt kära bibiliotek.

Hemma på Alnängsgatan 2c, i huset vid ån, bläddrade jag i mina föräldrars inbunda kompilationer av skämtteckningar från The New Yorker. Allt detta skapade ett slag inre USA som jag gick in och ut ur; Örebro var inte alltid Örebro utan samma New York som i
The New Yorker, eller det Chicago på 20-talet som Jolo skrivit om, eller Dallas, eller någon annan större stad i amerikanska södern.