Demokrati en fråga om pedagogik

Att tillåta rasism mot vita och antidemokratiska aktioner från vänsterextremister mot s.k högerextremister är
dålig pedagogik om man vill vinna sympati och trovärdighet för sitt förment demokratiska patos. (Förutom då att det är äckligt hyckleri.)

Jag tror faktiskt att det är förödande om man vill förhindra framgångar för vad som brukar beskrivas, med rätt eller orätt, som "främlingsfientliga" partier. Och i dagens DN förutspås BNP, British National Party, stora valframgångar.

BNP är till höger om Sverigedemokraterna, vars motsvarighet inte finns i Storbritannien. Följaktligen röstar folk på det "invandringskritiska" alternativ som finns. No matter what!

Barnpedagoger lär oss att "barn inte gör som man säger utan som man gör". Måhända något förenklat som psykologisk sanning betraktad, men ni förstår kanske ändå andemeningen? Att den vuxne bör vara förebild, leva som han (eller hon) lär, ha cykelhjälm själv om han (eller hon) kräver att hans (eller hennes) barn skall ha det.

Från det ena till det andra: varför har barn en så stark känsla för rättvisa? Ni har säkert sett hur de ställer glasen jämsides och mäter att båda får exakt lika mycket saft -på millimetern.

Antagligen beror detta patos på att a) de vuxna inskärper med så stor övertygelse vad som är rätt och fel, b) att de dessutom lär sin avkomma att känna medlidande.

Så predikade exempelvis min mor att det värsta hon visste var orättvisa - speciellt när det gällde behandlingen av min bror och mig.

Min far i sin tur predikade om det förkastliga i att döma någon på indicier. Vill minnas att han framhöll den på den tiden beryktade och för kvinnomord dömde idrottsmannen Olle Möller som exempel.

Lägg till detta en kompott av mammas favoritfilm "Tolv edsvurna män" och den hyllning till civilkurage i form av en amerikansk tv-serie, som hette "Studier i mod", baserad på en bok av John F. Kennedy med samma namn, som gick i svensk tv i mitten på 60-talet, och ni får en aning om den moralfilosofiska mylla ur vilken min rättsuppfattning kom att spira.

Den mest minnesvärde i Kennedys bok och i tv-serien var senator Robert Taft, som ödelade sina chanser att bli sitt partis presidentkandidat 1948 genom att fördöma krigsförbrytar-tribunalen i Nürnberg 1946. Tafts huvudargument var att de nazistiska koryféerna dömdes till döden för brott, som inte var några brott när brotten begicks. Eller något sånt. Svårt att tro att övergrepp mot civilbefolkningar inte var ett brott även före andra världskriget. Hur som helst, det rättsbegrepp som gjorde ett varaktigt intryck den gången, enär det var den första jag hörde talas om det, var "retroaktiv lagstiftning".

Och som vem som helst kan inse, så är sådana lagar rättvisans antites.

Jag har under årens lopp kommit att utveckla en avsky för dubbelmoral. Inte så att jag själv är ofelbar i det avseendet, men om det får andra döma. En skönhetsfläck hos en själv gör en inte nödvändigtvis mer fördragsam med skönhetsfläckar hos andra.

Särskilt motbjudande är förstås dubbelmoralen hos präster och andra som berömmer sig av en extra hög moral - eller åtminstone förväntas vara i besittning av en sådan. I vår tid gäller detta i högre grad "politiskt korrekta", feminister, anti-rasister, och dylikt, än det förtalade och med skepsis bemötta prästerskapet.

Stiftelsen Expo säger sig arbeta mot intolerans, rasism och antisemitism. Eller för att citera ordagrant från dess hemsida: ”Stiftelsen Expo är en privat forskningsstiftelse som grundades 1995 i syfte att studera och kartlägga antidemokratiska, högerextrema och rasistiska tendenser i samhället. Verksamheten bedrivs på ideell grund. . .” (Utan skattemedel?)

”Expos arkiv är den största kunskapsbanken om högerextrema och antidemokratiska företeelser i Skandinavien. Arkivet innehåller högerextrema tidskrifter, böcker, videoband, CD-skivor med vit makt musik, domar, polisutredningar, pressklipp m m.”

”Expos researchorganisation arbetar med att ta fram information om rasistiska, antisemitiska och antidemokratiska gruppers verksamhet i Sverige och Europa. Faktainsamlingen är fördelad på olika huvudrubriker; vit makt-musik och nynazistiska nätverk, populistiska grupper, ockulta och religiösa sekter, antisemitism, högerextrem brottslighet etc.” (Gudrun Schyman har anklagats för populism av borgerliga politiker. Är hon och hennes parti med bland "populistiska grupper"?)

Tyvärr har även solen fläckar. Expo är märkligt tyst om s.k. omvänd rasism. Det vill säga, när personer i samhället uttrycker förakt och hat mot vita, så reagerar inte Expo. Inte mot en motbjudande och obalanserad artikel av en ung feminist, Joanna Rytel, som Aftonbladet hade den dåliga smaken att publicera. Och som ledde till en anmälan för hets mot folkgrupp - men som JK av outgrundlig anledning beslutade sig för att nonchalera. Något som säkerligen sänder konstiga signaler både till invandrare och svenskar. För att inte tala om vänster- och högerextremister. De förra lär uppfatta det som att de åtnjuter straffrättslig immunitet, emedan de senare lär känna sig förföljda och fråntagna sina demokratiska rättigheter.

JKs motivering: "Syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker sig kritiskt eller nedsättande mot folkgruppen män av svenskt etniskt ursprung torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet. På grund härav kan innehållet i artikeln inte anses utgöra hets mot folkgrupp. Jag vidtar därför ingen åtgärd med anledning av anmälan."

Inte heller säger Expo ifrån när personer i samhället försöker sätta sig över lagen för att markera sitt särskilda ogillande av vissa åsikter. Såsom i fallet med brevbärarna som vägrar bära ut valmaterial från Sverigedemokraterna. (Fast förmodligen är dessa lika okunniga om Sverigedemokraterna, som de flesta muslimer om "Satansverserna", vilket inte hindrar dem från att fördöma Rushdies bok.)

Hur förklarar man detta? En personlig gissning är att de som arbetar inom Expo ej upplever vänsterextremism som ett hot mot demokratin. Som om Lenin, Stalin, Mao, Pol Pot, Robert Mugabe, Röda Brigaderna och Baader-Meinhof var högerextremister!

Det enda som kan tolkas som en markering mot vänsterextremism är denna rad på Expos hemsida: ”Expo tar avstånd från våld. Expo anser att våld mot enskilda rasister eller nynazister är improduktivt och motverkar sitt syfte.” (Improduktivt? Motverkar sitt syfte? Men om det inte gjorde det? Hade det varit okej då?)

Jag har tittat in sporadiskt på www.expo.se i ett par år nu och mer regelbundet på senare tid. Aldrig att man uppmärksammar vänsterextremt våld mot högerextrema manifestationer, vilket faktiskt förekommer. Eller att man tar avstånd från de mötesstörningar som vänsterextremister systematiskt bedriver mot Sverigedemokratiska och Nationaldemokratiska torgmöten. I Malmö har ungdomsförbundet inom Lars Ohlys och Gudrun Schymans parti rivit bort Sverigedemokraternas affischer på stadens bussar. Alltså i klar strid med alla demokratiska spelregler. Men mycket avslöjande för att vänsterpartiets röda ränder aldrig gått ur!(Har kommunismen bara gått under jorden, som nazismen efter kriget?)

I valrörelsen 1998 stördes systematiskt Ian Wachmeisters valtal för Nya partiet av vänsterextremister. Den enda ledande skribent som uppmärksammat och fördömt detta var Hans Bergström, Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör. Det övriga etablissemanget har tigit. Inga "demokratiska" partiledare har tagit avstånd offentligt från detta politiska våld. Detta hot mot demokratin. Inga samvetsömma biskopar heller. Eller rabbiner eller imamer. Eller schamaner. Och allra minst Expo! För att inte tala om Expo-medarbetarna Robert Aschberg och Fredrik Malm, den senare även ordförande i Liberala ungdomsförbundet samt skribent på Timbroägda www.smedjan.com

Kollade nyss igenom alla kolumnister på Aftonbladet. Ingen av dem har skrivit om brevbärarna eller mötessabotagen mot Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna.

Varför? Är det inte viktigt?

Och hur går denna tystnad om vänstervåldet ihop med alla tal om demokrati och tolerans som våra politiker och andra auktoriteter i samhället så gärna håller?

(För att få veta JK-motiveringen ovan skrev jag "JK Joanna Rytel" i sökrutan på Google, och fick bara fyra träffar: samtliga öppet nationalsocialistiska! Varför var inga andra medier intresserade?)

II

"Den vita mannen förlorar sin heder om han snubblar på en trottoarkant och jag ser på. För han är inte så van vid förnedring. Han är heller inte så van att bli portad från ett ställe – det är ju bara invandrare som blir portade."

http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,461311,00.html

Förlåt, men är det inte lite fördomsfullt att sätta likhetstecken mellan invandrare och färgad? Var det inte det vi skulle sluta med? Är det inte det som sker när man debatterar invandring i vårt samhälle, att vissa invandrings-o-kritiska debattörer blandar ihop alla invandrare i en enda grupp och jämför svenska utvandrare till USA med turkiska utvandrare till Sverige, som om de hade samma problem och utgångsläge?

Och om nu Joanna hatar alla vita män, är det då fel att hata henne? Vem skulle anse att det var fel? De "vuxna"? Är inte Joanna myndig? Har hon inte rösträtt? Kan det vara fel att hata någon som hatar dig? Om hon kallar mig "gubbslem", varför får inte jag kalla henne "slyna" i så fall?

III

Det värsta är att man kan dra fram sådana här saker, sakligt, logiskt och lugnt, men man blir ignorerad. Varför? Är man för logisk? Kan man bli det?

Och om folk ignorerar en när man är allvarlig och saklig, logiskt otadlig, varför skall man då anstränga sig att vara det? Varför inte lika gärna clowna sig? Vad spelar det för roll?

IV

Måste man ha känsla för vad som går an? Hur landet ligger? Kombinera logik med hänsyn till rådande tabun? Men hur kan det var tabu att fördöma antidemokratiskt beteende från vänsterextremister som kallar sig "antirasister"?