Årshjulets snurrande

I "Det susar i säven", som jag just håller på att läsa, så
talar ett av djuren, Grävling, om året som ett hjul. Årshjulet.

Idag är det den 11 juni. Ser man på året som ett hjul med en träpigg för varje datum och en stor visare i mitten, som fastnat just på dagens datum, så vet man att det dröjer ett år tills nästa gång det sker. Under tiden far vi ännu ett varv runt solen.

II

Vi var tidiga i morse. Det var fyrtio minuter tills dagis skulle öppna efter att vi hade lämnat min dotter på hennes jobb, så för att fördriva tiden for jag med barnbarnet och hundarna till Nyfors.

Redan när vi kliver ur bilen hörs det dova bruset från forsen (en zenbuddist skulle dock fråga sig om det fanns ett brus, om det inte fanns någon som hörde det). André är klädd i nya fina, gröna bomullsbyxor, som hans mamma har sagt till mig att han inte får smutsa ner, emedan jag, eftersom jag inte hunnit duscha, har ett par gamla stela, nytvättade mörkblå trädgårdsjeans på mig samt en grå munkjacka utanpå den tröja jag sovit i under natten. Eller sovit och sovit. Det blev inte mycket mer än en och en halv timmes sömn.

Vi går förbi en gammal järngrind bakom vilken slingrar sig en grusväg upp genom gräset. Vi ser inget hus.

Vi går nedför en avsmalnande, lätt lerig stig. Kommer närmare bruset. Hör fågelsång tränga igenom. Möts av en doft av smultron, sedan en murken trälukt. Eller är det järn det luktar? Jord?

I slutet av nedförsbacken är det skuggigt och en mörkbrun träbro leder över det virvlande vattnet, som lämnar små skummbollar efter sig på stenarna.

Barnbarnet tittar ner mellan gliporna i räcket.

Vi kommer ut i solen och strax till en ny, lite längre träbro, med två observationsplatser mitt på, under vilken det virvlar ännu en fors. Ytterligare en bit bort mynnar forsarna ut i en sjö, Albysjön. Där, men på andra sidan vattnet finns en gammal gul, hemlighetsfull herrgårdsvilla. Man får en känsla av att den är obebodd eller att någon gömmer sig där inne. Man kan också se en svart smidesgrind med spindelvävsmönster och en stor, svart metallspindel på. André drar slutsatsen att där kan bo spöken. Inga andra människor än jag och André är synliga, inga andra djur än
fåglarna i träden och hundarna.

Vi skrämmer upp en sjöfågel med mohikanfrisyr. En skäggdopping hävdar jag utan större
övertygelse. André tycker den ser rolig ut och skrattar.

Vi går tillbaka efter att André kastat en sten i vattnet. Jag ser en likadan eller snarlik fågel, som har en ljugrå fjäderskrud, och helt plötsligt dyker den och pilar iväg med utsträckt hals under ytan som en ubåtstorped. Förmodligen för att fånga lite frukost.

Det hela är lite regnskogsaktigt. Det är mycket kvavt, hög luftfuktighet, luktar som sagt lite murket trä eller järn eller fuktig blomjord.

Fylls av melankoli över att sommaren precis börjat, att dagarna går så fort, att vädret är så ombytligt, att innan man vet ordet av är vi åter inne i juli, och sen augusti, och sen står vi där i september igen. Ja, och sen, sen är det jul igen.

Årshjulets obevekliga snurrande.