Missnöjespartier

Debatterar för tillfället med politiskt intresserade vänner via email om USA:s Irakkrigsvänliga och invandringsentusiastiska "nykonservativa" och deras inverkan på svensk borgerlighet. Jag menar att denna influens är skadlig och förlamande, eftersom borgerligheten genom den hamnar i otakt med den flyktingnegativa halvan av befolkningen och med 63 procent av den moderata väljarkåren.

Mina vänner - själva flyktingnegativa - tycks inte förstå varken min aversion visavi de nykonservativa eller svensk borgerlighet. Detta är en paradox i svenskt politiskt liv: hur den EU- och flyktingpolitikskritiska delen av den svenska valmanskåren fortsätter att rösta på partier som orepresentativa för den.

Naturligtvis är detta kulturbetingat. Svensk konflikträdsla - på gott och ont. Allt har en fram- och baksida.

Vi slipper slagsmål som i det italienska parlamentet och statskupper som i Grekland 1967.

En av mina vänner gisslar mig för mitt förakt gentemot det borgerliga etablissemanget.
Menar att förakt är en enbart negativ känsla som inte kan leda till politiska framgångar.

När jag således nämnde exempel på motsatsen i form av det politikerförakt som Hitler och Ny demokrati (inga jämförelser i övrigt) utnyttjade, så pekar min interlokutör på
dessa företeelsers misslyckanden.

I fallet Ny demokrati är detta påpekande korrekt, men i fallet Hitler? Knappast ett misslyckande, även om den fabulösa framgångssagan blev kortvarig - bara tolv år efter macht-über-nahme.

Glömde nämna exempel på mer framgångsrika partier och politiker som konsoliderat sina framgångar via politikerföraktet: Le Pens Front Nationale, Pia Kjaersgaards Dansk folkeparti och Carl I Hagens Fremskrittsparti i Norge.

Det senare är ibland största parti i opinionsundersökningarna.

Dessa partiers gemensamma nämnare är deras livslängd, plus att de är barn i rätt nedstigande led från tidigare missnöjespartier: Poujades parti, Glistrups och Anders Langes.

Vidare att de började som skatteprotestpartier för att senare förvandlas till främst invandringskritiska.

Förresten: började inte socialdemokratiska arbetarpartiet som ett missnöjesparti? Är det inte så att nya partier lätt stämplas som "missnöjespartier" av ett oroligt etablissemang? Missnöje är ju, gu' bevars, något fult, eller hur?